Vad kommer du att minnas mest från året som var?
Förhoppningsvis att jag grundade Xavantgarde och att det har tuffat på under snart ett år. Men det hänger väl på huruvida projektet fortsätter och hur det hela utvecklar sig. En kall julmust till alla som bidragit med material, inte minst klippan Cadial och KG Johansson.
Jag hade också äran att medverka i Cadials sjunde serieroman om Roba from Uruk ihop med illustratör Emma Henriksson. Men även artiklar i Eskapix om kultförfattaren Jack Ketchum.
I övrigt… Att bränna massa stålar en natt i Köpenhamn? Allt efterhängset krabbigt krångel och kaos? Att frysa sig genom december? Nåväl, allt huttrande i mitt utkylda tegelhus gav i alla fall inspiration att återpublicera novellen Köldfödd
Årets läsning?
Svårt. Jag läser just nu En Saga av Stephen King, Nihilism av Seraphim Rose och häromdagen damp Förinta av Houellebeqc ner. Det är ofta så det blir i läshögen, lite rörigt. Därför lätt att vissa slinker ur minnet. Oförglömliga var dock Skogsvandringen och Sturm av Ernst Junger. The Nineties måste upplevas, Chuck Klosterman skriver som en engelskspråkig Fredrik Strage - fast tjugo gånger bättre. Novellsamlingen Videbuskarna och andra vidunderliga berättelser av Algernon Blackwood var min följeslagare under större delen av sommaren, absolut ett av årets vackraste och mest läsvärda släpp. Jag kan bara uppmana att bli prenumerant hos Hastur Förlag – deras böcker gör mig aldrig besviken. Rekommenderar även varmt Love Kölles Pestens Rike och Anders Fagers Bläckfisken och den japanske sjömannen.
Jack Ketchums bok Stranglehold (som även finns utgiven med titeln Only Child) var en brutal läsupplevelse. Kanske inte helt överraskande för de som är bekanta med Ketchum och böcker som Off Season och The Girl Next Door.
Jag har även fördjupat mig i amerikansk politik, eller kanske snarare amerikansk politisk historia. En av de bästa böckerna var The Age of entitlement av Christopher Cantwell. En ögonöppnare för hur mycket som faktiskt förändrades av lagen ”Civil rights act” från 1964. Det blev inte bara en reform för medborgerliga rättigheter utan egentligen en omarbetning av den amerikanska konstitutionen i grunden. Cantwell skriver medryckande men objektivt, lättförståeligt och samtidigt blixtrande intelligent.
Bästa serie var tveklöst Beasts of Burden: Occupied Territory. Handlar om hundar – och en del katter och andra fyrfota vänner – som kämpar mot ockult ondska. Jag har följt BoB(som vi BoBheads kallar den) från allra första albumet och den fortsätter hålla högsta klass. Inbundna, vackra volymer till ett förvånansvärt rimligt pris.
Årets låt?
Som alla (?!) andra gillar jag Anti-Nowhere Leagues tidiga klassiker, tex I Hate People, So What, For You, Streets Of London, etc. Men det var först i våras jag upptäckte Ain’t we ’avin fun från 2016 och den har gått varm vid såväl grillaftnar som glöggfylla.
Jag stod till och med, nyduschad och grann, på hotellbalkongen i Turkiet och blastade ut Animals ljuva rader över den övriga charterpöbeln:
”So the dimwits keep on breeding
More bastards that need feeding”
Årets film?
Gillade depp- och pullidolen Patinson som The Batman i filmen med samma namn. Det är väl ingen ny Nolantrilogi på uppsegling, men Läderlappen placerad i en ripoff på 7even fängslade åtminstone mig. Årets bioupplevelse blev oemotståndliga Maverick, trots att jag överhuvudtaget inte gillar Top Gun.
Hård rock på export led av för mycket Ghost och Mitt liv i Rolling Stones fokuserade på individperspektiv istället för helheten, men de två får tävla om årets bästa dokumentär.
På västfronten intet nytt gillade jag skarpt. Skyttegravshelvete!
Jag har sett skamligt lite skräckfilm i år, men föll hårt för The Sadness. En taiwanesisk film som i Sverige distribueras av hedersknyfflarna på Njuta Films. Vad som skiljer The Sadness från många andra rullar i zombie – och splattergenren är hur den lyckas sammanföra brutalitet med obehagliga sexuella undertoner. Eller övertoner, snarare.
Rebooten av Motorsågsmassakern var skoj också. Geggig! Jag noterar att det som brukade kallas ”extremskräck” numera är standardskräck.
Årets skiva och årets artist/band?
Jag har lyssnat väldigt mycket på klassiskt. Inget spännande dock – det är Wagner, Beethoven och Mozart m.fl. förutsägbara namn. Händel nu i juletid såklart.
I övrigt var Sabotages Alla uppgifter om att motståndet skall upphöra är falska excellent. Wilmer X gjorde äntligen comeback med albumet Mer för dina pengar. Mass Worships Portal Tombs och Grifts Vilsna Andars Utmark är två verk som gått varma. Mass Worship hann också släppa en gosig cover på Dismembers gamla örhänge Europa Burns.
Candlemass samlade sina doomedagslegionärer för att förgylla året med Sweet Evil Sun. Jag väntade hela hösten på att The Cure skulle släppa utannonserade Songs of a lost world och väntar fortfarande. Jag gillade Corpsegrinders självbetitlade soloalbum trots att jag inte är något större Cannibal Corpse-fan i övrigt. Megadeth överraskade med finfina The sick, the dying… and the dead! Könsrockaren Harry Piss har varit oförskämt produktiv i vanlig ordning och strösslat med ett antal omistliga plattor. Allt finns att köpa hos Harrys manager Tecknar-Janne.
Och på tal om personer som heter Janne så är den skiva som gått varmast i år tolv år gamla Blood of the Nations med Accept. Det var Janne som fick mig att pröva på post-Udo-accept och jag blev helt fast.
Årets artist.. hmm, det måste väl ändå vara Kanye West?
Årets konsert eller spelning?
Har bara varit på två: Sabaton – som var en julklapp för två år sedan, sedan kom Coronaskiten emellan. Vi grundade med pilsner, fick skjuts av min amerikanske vän och landade på serveringen bredvid för att beställa in åttor Jack & Coke som sig bör. Så jävla trevlig stämning med bara hårfagra hårdrockare samlade. Vi seglade in på spelningen med sikte på baren – bara för att upptäcka att det var en alkoholfri tillställning.
Det hindrade inte allsången från att lyfta taket när de publikfriande dalmasarna klev på. Vid ett tillfälle spelades absurt nog introlåten till det gamla barnprogrammet Bumbibjörnarna – och man sjöng med.
Var också på rena pensionärstillställningen när Ulf Lundell intog Trädgår’n i Göteborg. När vi satt under ett träd och värmde upp med cider och rödtjut så bubblade jag om senast jag såg Uffegubben live och konstaterade genom fingerräkning att det var prick tjugofem år sedan. Sällan har väl ålderns tyngd fallit så dovt och tungt över axlarna som just i den stunden.
Lundell var på flera sätt en skugga av sitt forna jag, men det var kul ändå. I synnerhet finalnumren. Efter spelningen drog vi oss upp på avenyn, gick in på Donken och snabbt ut igen efter att ha fått en skymt av västerlandets förfall - så som det ser ut sent en lördagskväll. Det fick bli en klassisk korvvagnsvurst innan vi stupade i hotellsängen.
På tal om juletider så är Phil Spector-doftande Snart Kommer Änglarna Att Landa en av Lundells största stunder.
Årets teveserie?
Succession! Tätt följd av The Crown Kejsarinnan, White Lotus. Upptäckte Alias Grace som har några år på nacken men som gått mig förbi tidigare. En ny favorit som är endast en säsong lång – föredömligt nog.
Stranger Things 4 började så bra men blev olidligt utdraget. Ändå fortsätter det mot ytterligare en säsong. Snacka om antiklimax.
Jag älskade Guillermo del Toro's Cabinet of Curiosities – åtminstone halvvägs. Pickmans Modell är en av de bättre filmatiseringarna av Lovecraft jag sett.
The Boys lyfte sig från en svag andra säsong, men kunde inte helt undkomma problemet att ha för mycket utfyllnad. Det är något som tyvärr präglar alltför många av dessa teveserier. Utfyllnad och ointressanta sidospår. Karaktärer man inte vet vad man ska göra med.
Det mesta är ärligt talat mög, gjort för en bingepublik som bara vill ha mer slötittande sofftid. Det som hade funkat som en avslutad serie, exempelvis Ozark, tröskar på i säsong efter säsong tills den intressanta grundpremissen har körts i sankmarksbotten.
Eller så ska man ska återuppväcka eller omstarta det som borde ha fått vila – som Von Triers Riget Exodus. Eller miljardfiaskot Maktens Ringar. När det utannonserades att Amazon hade satt klorna i Tolkiens arvegods så gjorde fiffiga nättroll parodier på hur omslagsbilderna skulle tänka sig att se ut. Så här i efterhand är det nästan omöjligt att se skillnad på satiren och den verkliga omslagsbilden.
Planer för 2023?
Skriva. Plugga. Jobba. Nödvändigtvis inte i den ordningen.
Inte mycket i pipelinen utöver Xg-uppdateringar. Jag kommer (tror jag) vara med i nästa nummer av Eskapix med en kul kulturartikel om sjaskigheter i Hollywood. Har dock (liksom redaktören själv tydligen) ingen aning om när den dyker upp.
Den som lever får, som bekant, se.
ALLA DELTAGARE I FARVÄL TILL 2022:
1. Sofia Albertsson Göthberg
2. Anders Fager
3. Hank Holmström
4. KG Johansson
5. Tecknar-Janne
6. Lord K Philipson
7. CJ Håkansson
8. Stewe Sundin
9. Lova Lovén
10. Ola Svensson
11. Magnus Blomdahl