#4 Farväl till 2022: KG Johansson
”Spela Leonard Cohen-covers, lugna sorgsna lågmälda såna, på en stökig pub”
KGJ om fotografiet: Här. Fotot är från 1985 och min fortfarande livskamrat är liksom jag klädd i årets modefärg cerise. (Jag genomförde en gång i spelning i cerise mysdräkt och Converse; en annan gång var jag i ett gäng som gick upp till Stadshotellets dansrestaurang; jag hade svart kostym, vit skjorta och slips, och dom rosa skorna. En dam i en soffa i foajén blev så exalterad att hon inte kunde sitta still utan högljutt viskade om min klädsel med sin kompis – och pekade.)
Vad kommer du att minnas mest från året som var?
Inget som sticker ut direkt faktiskt; inga ambulanskatastrofer eller lotterivinster. Jag spelade in ett album i början av mars, så januari och februari (och november-december innan) gick också åt till det ... Sen har jag skrivit ett par romaner och översatt Richard Marshs The Beetle till svenska. Ja, och vi såg Stones i skiftet juli/augusti, och jag har haft ett par roliga spelningar: en till (hoppeligen) på lördag, med pappa Neil-covers. – En av de spelningarna blev åtminstone för en stund till en stor musikupplevelse: det var Pink Floyd-covers och vår dotter Miranda spelade bas, och vi spelade givetvis ”Set the Controls for the Heart of the Sun”, och jag gjorde som traditionen kräver ett gitarrsolo på sådär fem minuter ... och sen tog Miranda för sig och satte igång med ett bassolo kring det där lätt österländska riffet. Hon fortsatte. Och hon slutade inte. Efter en stund – ingen spelade in, och eftersom tiden stannade har jag ingen aning om hur länge solot kan ha hållit på, men knappast under tio minuter – slutade jag själv spela och stod bara och njöt. Tiden stannade etc. Total tajming, pondus, ett självsäkert anslag, och idéer som strömmade oavbrutet, som ett vattenfall – jag blev sanslöst lycklig.
Årets bok?För mig – även om den kom ut i slutet av 2021 och jag inte är helt säker på om jag läste den före eller efter nyår – Monica Byrnes The Actual Star. Alldeles lysande sf i tre tidsspår: mayakulturen, nuet, ett par hundra år framåt. Byrne har också en tidigare roman, The Girl in the Road, också fantastisk. Och jag väntar ständigt på att Karen Russell ska skriva nytt, liksom hon med många myter, Madeline Miller. Dick och Ballard är döda: killarna är slut – nej, jag skämtar, Kim Stanley Robinson, Neal Stephenson. Några till av alla gender, och till slut går det ju alltid att återvända til forntidens gudar, Nabokov, Delany, Vian, Hemingway ... OBS att jag är värdeemotivist och envist hävdar att inget konstverk är absolut sett ”bättre” än något annat; allt ligger i betraktarens öga. För som han sa, John Carey tror jag han hette, i boken What Good Are the Arts? – innan vi kan gå in i andra människors medvetanden och kvantifiera deras (och våra egna) upplevelser, hur ska vi då kunna säga att det ena är bättre än det andra? I ren ilska klipper jag in det här abstraktet från en så kallad forskningsuppsats, How Classical Music is Better than Popular Music, av en James Young, en uppsats så full av cirkelbevis att läsaren behöver åksjukemedicin. Young bevisar här dessutom att han inte har en aning om vad rockmusik är; han tycks ha läst nån historiebok om 60-talet, och en mängd av de artiklar som bevisar att eftersom Beethovens nia är störst i världen så måste Beethovens nia vara störst i världen:
Abstract
In at least one respect, classical music is superior to popular music. Classical music(understood as common practice composition) has greater potential for expressive-ness and, consequently, has more potential for psychological insight and profundity.The greater potential for expressiveness in classical music is due, in large part, to itgreater harmonic resources. The harmonies in classical music are more likely to befunctional, more contrary motion is employed, and modulation is more common. Although popular music employs rhythms not found in classical music, on thewhole there is less rhythmic variety in popular music than there is in classical.
... så jag hävdar synnerligen inte att mina favoriter behöver vara bra för nån annan.
Årets låt?
Ingen särskild faktiskt. Jag är lite förtjust i King Gizzard & the Lizard Wizard (hur kan man låta bli att vara förtjust, med det namnet?) 15 minuter långa ”Hypertension”, ett slags uppdaterad krautrock. Sen har det blivit massor av Bach i år: först övade jag envist på ”andra lutsviten” (BWV 997, heter den officiellt) från typ november till mars, och sen lyssnade jag igenom de två sista tredjedelarna av en ”Bach Komplett”-box, 192 CD-skivor lång, medan jag skrev Hålet och Slarv. Ja, mycket musik, men inget som har totalknäckt mig som t ex Whos ”Pictures of Lily”, Talking Heads ”Love Has Come to Town”, Annabel Lambs ”Once Bitten”, Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit”, Joanna Newsoms ”Emily”, Tame Impalas ”Let It Happen” och så vidare.
Årets film?Av filmer minns jag ingen särskild, utom Moonfall (var det 2022?) och The Interceptor, båda sånt som man vill glömma; eller beroende på humör vill skratta åt, och skratta ut, igen; av tv-serier främst The Peripheral, White Lotus, kanske vadheterden ... Succession. Jo, och serien om hur Gudfadern kom till ... The Offer, hette den så? – En fråga om White Lotus, säsong 2: hur kommer det sig att Aubrey Plaza, så underbar i Parks and Rec, Safety Not Guaranteed och Bad Grandpa, helt har tappat sin lyskraft? Är det för att hon bara kan spela motsträviga gothtjejer? Eller är det jag som har en faibless för såna? Men i White Lotus är hon helt ointressant. Manuset? Vad? Svara!
Årets skiva och årets artist/band?
Se förrförra frågan.
Årets konsert?
Måste ju bli Stones då, eftersom jag inte minns nån annan. Jag har varit på en opera i år, men knappt sett nånting mer live ... Well that sucks. Men i alla fall, Stones: Friska gubbar (i attityd alltså). Jagger blev tvungen att hjälpa till med en hand när han hade gått ned på knä och skulle upp. Inget fel på vadhannuheter, men Charlie Watts var ju ändå Charlie Watts. Keith är fortfarande Keith. Wittgenstein sa nånting om att alla – var det analytiska? – satser är tautologier: Stones är Stones. Vi bodde inne i stan och baren på hotellet hann stänga varenda kväll så vi fick skynda bort till Bishops och sen muta personalen till ett par öl på rummet.
Årets teveserie?
The Peripheral, White Lotus, kanske vadheterden ... Succession. Men Peripheral vinner för mig. Bok av William Gibson; det borgar för kvalitet. Och jag har gillat Chloë Grace Moretz ända sen Kick-Ass-filmerna.
Planer för 2023?Försöka överleva ett tag till. Översätta Apulejus Den gyllene åsnan med hjälp av det latinska originalet, två engelska och en svensk översättning, samt en bit av en dansk. Översättning alltså, inte person. Spela Leonard Cohen-covers, lugna sorgsna lågmälda såna, på en stökig pub. Läsa Stephen Kings nya, den här nya historieboken The Dawn of Everything, läsa gamla Stanislaw Lem och en massa nytt i hopp om att hitta nånting bra. Få ut den där musikboken nån gång. Försöka få ut Burgess 1985, lite sent (42 år, ganska exakt) men inte aldrig. Se om The Expanse och The Man in the High Castle, supa och svamla, spåna och drömma. Kanske hitta på något nytt projekt, eller förmodligen ett gäng såna. Det är min plan. ...
... ”Och varför inte”, slog det honom i sista ögonblicket, ”en coverspelning med Shaggs-låtar?” Lyssna på The Shaggs. Deras låt ”My Pal Foot-Foot” handlar om en bortsprungen katt. Ingen i bandet spelar i samma tempo som nån annan. Yes!
ALLA DELTAGARE I FARVÄL TILL 2022:
1. Sofia Albertsson Göthberg
2. Anders Fager
3. Hank Holmström
4. KG Johansson
5. Tecknar-Janne
6. Lord K Philipson
7. CJ Håkansson
8. Stewe Sundin
9. Lova Lovén
10. Ola Svensson
11. Magnus Blomdahl