Titeln till denna text är delvis ett sätt att försöka belysa svårigheterna med att hitta "År noll" när man skriver om historiska fenomen. Samtidigt så tvingar det mig själv att gräva lite på djupet när jag vill förstå bakgrunden till Hitlers konstutställning i München 1937, kallad "Entartete Kunst", på engelska "The Degenerate Art Exhibition". På svenska får vi välja mellan förvanskad eller förvriden konst.
Katalogens fram- och baksida.
Utställningen hölls i München kanske av två anledningar. Dels hade Hitler försökt sig på ett misslyckat uppror mot Weimarrepubliken där 1923 (i ölhallen) och platsen hade därför Nazi-vibbar.
München var också den obestridliga kulturstaden med många gallerier och konstintresserade (sorry Berlin; du fick nöja dig med att vara politisk huvudstad under Hitler!).
Hitlers konstideal kretsade kring en konservativ, nationalistisk estetik som glorifierade hjältar ur den germanska mytologin och traditionella tyska motiv. Om han bara hade haft en tidsmaskin skulle han gärna åka tillbaka till det Gamla Antiken; Grekland och Rom, och plocka hem de bästa skulptörerna för att producera högklassig arisk konst, typ Siegfried Drakdödaren i välputsad marmor.
Hitlers favoritskulptör Arno Breker (1900-1991).
I motsats till denna nobla tyska, ariska konst hade vi alltså de moderna avant-garde-konstnärer som hotade att smutsa ner det rena tyska blodet och den germanska folksjälen med sin förvridna, sjuka konst.
Picasso, Chagall, Kandinsky, Paul Klee, Max Ernst, Otto Dix, George Grosz... Sammanlagt fanns 650 förvridna artister representerade på utställningen.
George Grosz var smart nog att emigrera till USA 1933.
Picasso under sin afrikanska period (1907). Fem prostituerade med afrikanska masker.
Vi ser en spänning mellan det Rena och det Smutsiga, och färdas nu långt bakåt i tiden i vår hemmabyggda, hemliga tidsmaskin. Kanske kan vi hitta en ojämlikhet mellan människor tidigt?
Vi struntar i Adam och Eva och hoppar fram några generationer. Gubben Noak har klarat av Syndafloden och han har tre söner; Shem (på svenska Sem, men då missar man det hebreiska originaluttalet!), Cham, (på svenska Ham, med liknande uttalsmiss) och Jafet.
Jag använder den svenska stavningen från och med nu.
I det geografiska område som författarna till Torah, Bibeln, vistas, så är tre världsdelar kända. Först diskuteras detta i den judiska Talmud och Sem blir förfader till alla i Asien, Ham tilldelas Afrika och på Jafets lott faller Europa. Diskussionen fortsätter snart i olika kristna sammanhang under Medeltiden och Renässansen. En favorit bland vissa trogna Xavantgardeläsare torde vara kyrkofadern Augustinus, som i Gudstaten diskuterar Hams förbannelse.
Hams förstfödde son, Caanan, föds till en förlorare. Den mest kände caananiten är jätten Goliath som fälls på slagfältet av lille David. Hierarkin etablerad.
Nicolas Regnier (1591-1667) fick in en fullträff.
Noaks tre söners respektive namn har förstås också olika betydelser, ibland flera (och med lite osäkra ursprung i vissa fall) men jag skjuter från höften anger bara en: "Sem" betyder "namn", Ham betyder "varm" och "Jafet" betyder "vacker". Sem, som tilldelats Asien får under Medeltiden också en ganska viktig roll; han är spirituell och räknas till prästerskapet. Jafet, med Europa under sin sadel, blir representant för det adliga riddarskapet. Jaha, då var det bara den varme Ham kvar. Skicka honom till Afrika!
När Europas kolonisation av andra kontinenter och den påföljande slavhandeln börjar, så finns det redan gott spirituellt och intellektuellt stöd för slaveriet.
Nu är det dags att ta en paus, för några rader ur Johnny Thunders sång "Born to lose" dök plötsligt upp i huvudet:
Living in a jungle
It ain't so hard
Living in the city
It will eat out, eat out your heart
I said hit it
Born to lose
I said hit it
Born to lose
I said hit it
Born to lose
Baby I'm born too loose
Oh baby I'm born too loose
Oh baby I'm born too loose
Cadial
Alla delarna av Gubben Noak, Hitler och Förvriden konst:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5