Gubben Noak, Hitler och Förvanskad konst - Kapitel 4
Cadial om historiska tavlor och konsten att umgås med rätt folk
Ibland har det påståtts att om bara Adolf Hitler (1889-1945) hade lyckats som konstnär, så hade aldrig det Andra världskriget och Förintelsen ägt rum. Här försöker jag undersöka hur Hitler KUNDE ha lyckats, genom att att jämföra honom med en av de tyska konstnärer som lyckades, och som dessutom var representerad i den förvanskade konstutställningen i München 1937, kallad Entartete Kunst. Konstnären i fråga är George Grosz (1893-1959). Ett snabbt svar skulle nästan kunna vara giltigt än idag: Umgås med rätt folk!
Hitler: Operahuset i Wien, 1912
Hitler: Farväl till jägaren, 1914
I historien framträder ofta kontrasterande öden även bland de mest osannolika motsvarigheterna. Adolf Hitler och George Grosz, två strävande konstnärer från början av 1900-talet, förkroppsligar en sådan paradox. Trots att de delade gemensamma drag som förlusten av sina fäder i ung ålder, skildes deras vägar dramatiskt, en som försvann in i vanära medan den andra etsade sitt namn i konsthistoriens annaler.
I ärlighetens namn måste man säga att hos gemene man är George Grosz inte SÅ bekant. I så fall har vi att göra med en ökänd och en okänd. MEN talar vi modern konst, så räknas Grosz till vinnarna, en gallerifavorit.
George Grosz: Meistbietend, 1912.
Födda i olika delar av den tyskspråkiga världen vandrade Hitler och Grosz genom olika landskap. Hitler, född i Braunau am Inn, växte upp i den lugna österrikiska landsbygden, medan Grosz härstammade från den livliga metropolen Berlin, där avantgardistiska idéer frodades.
Deras formativa år, präglade av familjeförlust, formade deras konstnärliga böjelser. Medan Hitlers ambitioner som målare falnade, blommade Grosz talang under ledning av expressionistiska målare i Berlin.
George Grosz: Grey Day, 1921
I deras strävan efter konstnärligt erkännande skildes deras kretsar åt. Hitlers sällskap drogs mot nationalistiska ideologer, vilket främjade en världsbild präglad av bitterhet och hat. Samtidigt umgicks Grosz med andra konstnärer, kommunister och intellektuella i Berlins livliga kafékultur.
Kontrasten mellan Hitlers isolering och Grosz KAMRATSKAP (han vistades till och med ett halvår i Sovjetunionen och träffade Lenin!) understryker kanske den avgörande roll som miljön spelar för att forma kreativa strävanden.
Hitlers korta tid som vykortsmålare i Wien utgör en komisk parentes i hans konstnärliga resa, långt från den storslagenhet han hade fantiserat om. Å andra sidan väckte Grosz satiriska illustrationer uppmärksamhet, och blev en potent röst mot samhällets hyckleri och politiska korruption. Medan Hitlers konst låg i glömska, pryddes Grosz provokativa verk väggarna på gallerier och utmanade konventioner och väckte diskussioner.
Kärnan i deras skilda banor ligger förmodligen också i deras sätt att hantera motgångar. Hitlers förtvivlade syn och fixering vid samhällets problem kvävde hans konstnärliga potential, vilket ledde honom mot förstörelse. Grosz motståndskraft och nonchalans däremot, drev hans kreativitet och förde honom mot konstnärligt erkännande.
George Grosz: Hitler/Cain i Helvetet, 1944
I livets stora galleri står Adolf Hitler och George Grosz som vittnesbörd om ödets nyckfulla infall. Deras parallella liv, sammanflätade av omständigheter men olika i resultat, tjänar som en påminnelse om de många krafter som formar mänskliga öden. Från den lugna österrikiska landsbygden till de bohemiska gatorna i Berlin, ekar deras historier, var och en ett yvigt penseldrag i historiens komplicerade målning.
Cadial
Alla delarna av Gubben Noak, Hitler och Förvriden konst:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5