Xavantgarde beger sig ut på Fältet
Xavantgarde beger sig ut på Fältet
Några rader om filmen A field in England
Efter att ha tagit steget in i nutidens snabbstreaming har det inte blivit mycket dvd inhandlad, men när jag ändå satt och fyndade Sandybellfilmer åt småttingarna i en digital tiokronorslåda, passade jag på att plocka med A field in England (2013). Jag har ju gillat Ben Wheatleys tidigare verk.
Filmen utspelar sig under inbördeskrig under sextonhundratalet. Fyra desertörer slår följe för att finna en ölhall. De kommer inte så långt, istället hamnar de på fältet som nämns i titeln och där resten av filmen utspelar sig. Man ska gräva efter en skatt, eller det är åtminstone förevändningen till att ranta runt där i över en timmes speltid till.
“En svindlande resa in i Englands psyke” står det på omslaget.
För min del kunde det lika gärna stått “En svindlande resa in i Englands anus” eftersom det är mest skit som serveras. Och det enda svindlandet som pågår är väl i sådana fall de tio kronor som filmen kostade. Det är inte skönt skräpig B-film och det är inte surrealism som fascinerar även om man lite förstår. Det är bara lågbudgets arty-farty.
A field in England är svartvitt utan finess. Det är slowmotionscener utan dynamik som nog mest tilltalar kritiker med egna kapsejsade krystprojekt bland byrålådans skisserade utkast. Jag gissar att regissör Wheatley försöker få till en dos Lynchsurrealism, två nypor von Trierska infall och kanske ett kryddmått Karim Husseinskt äckel, men det hela faller hopplöst platt. Jag hemföll till att spola mig igenom de allra långtråkigaste delarna av hallucinogent överspel av alla inblandade.
