För den som önskar en kronologiskt linjär historisk redogörelse skapar detta tredje avsnitt allt annat än lustfylld läsning. Men jag har skrivit vad jag själv hade velat läsa när någon börjar hosta om historia.
I förra delen hann vi fram till 1000-talet. Redan på 1100-talet finner man belägg för att spelet har blivit synnerligen väl upptaget, i vart fall i vissa delar av Europa, bl.a. genom en skrift, Disciplina clericalis(Prästerlig undervisning), där schack jämställs med boxning, ridning, simning, bågskytte, falkenering(eller jakt) och poesi (eller musik) i den meningen att dessa sju färdigheter hörde till dem som en riddare skulle besitta. Skriften hade författats av en man som föddes som Moses Sephardi men som efter att 1106 ha blivit döpt tog namnet Petrus Alfonsus där efternamnet syftade på Aragoniens dåvarande kung Alfonso. På den tiden var Spanien (eller närmare bestämt Iberiska halvön) en viktig hållplats för den vidare utvecklingen av schack. Alfonso verkar inte själv ha varit särskilt intresserad av schack, men hans namne, Alfonso Cerón, några hundra år senare var en av de starkaste spelarna i Spanien på sin tid (1500-talet), även om han beträffande eftermälet förbleknar i jämförelse med sin samtida landsman och kollega (båda var präster) Ruy López som förknippas med Spanskt parti (Spansk öppning). Öppningen kallas ofta kort och gott Ruy Lopez, en mycket populär öppning som kännetecknas av dragen 1.e4 e5 2. Sf3 Sc6 3.Lb5 (vit och svart tar båda två steg med kungsbonden, vit angriper svarts kungsbonde med kungssidans springare, svart försvarar bonden med damsidans springare och vit hotar med tredje draget att med sin löpare slå svarts damsidespringare vilket dock inte är det egentliga syftet med draget).
Låter man datorn (Stockfish) rekommendera vits tredje drag blir det mycket riktigt just 3.Lb5. Med detta sagt kan man naturligtvis vid val av öppning inte blint följa datorns rekommendationer.
Det område som utgör dagens Spanien har utgjort en katapult för schackets färd mot övriga Europa i många avseenden, inte minst beträffande de huvudsakliga regler som alltjämt gäller för spelet. Alfonso av Aragonien verkar som sagt inte ha varit särskilt uppslukad av spelet. Desto mer uppslukad var Alfonso X av Kastilien, Galicien och León som brukar kallas Alfonso den vise. Han hade många intressen av vilka sckack var ett. I schacksammanhang är han mest känd för Libro de los Juegos (Spelboken) som rikt illustrerad behandlar bl.a. schack (bilderna tar upp ungefär lika mycket utrymme som texten). Den verkar ha varit ett beställningsverk med syfte att översätta en liknande bok från arabiska och blev klar 1283. Numera förvaras den i Kungliga biblioteket i Escorial i Madrid.
Alfonso den vise var förvisso en hängiven schackspelare, men han gjorde sig som sagt känd på flera andra områden, bl.a. inom musik. När vi hoppar fram till slutet av 1400-talet träffar vi dock på en monark som enligt vissa källor ägnade sig alltför mycket åt schack och därför försummade en hel delav sina plikter, nämligen Ferdinand II av Aragonien som var gift med Isabella I av Kastilien. Båda var hängivna schackspelare.
Christoffer Columbus hade flera gånger äskat pengar för att kunna genomföra den upptäcktsresa som vi inte behöver kommentera på annat sätt än att det inte bara var Isabellas förtjänst att den kunde genomföras utan troligen också schackspelets. När Columbus för tredje gången framförde sina propåer sägs det att Isabella gick till Ferdinand för att försöka övertala honom. Han var djupt försjunken vid brädet, och detberättas att Isabella lyckades få över honom på sin (och Columbus´) sida sedan hon pekat ut det för honom vinnande draget. Det finns säkert en del sanning i detta, men erfarenhetsmässigt skulle jag nog vilja hävda att den rätta men inte nedtecknade versionen är att Ferdinand inte ville förlora sin koncentration och likt Carl Allen i ”Yes man” sa ja till vad som helst i det läget (kanske uppfattade han inte ens frågan) för att ostörd kunna ägna sig åt det viktigaste, schackpartiet.
Vid floden Leine ligger den tyska staden Göttingen,bl.a. känd för sitt universitet grundat av kurfursten Georg August av Hannover, ivrigt påhejdad av en man som blev universitetets första rektor och som var kusin till baron von Münchhausen. I anslutning till universitetet finns dess bibliotek som likt många andra sådana bibliotek förvarar historiskt viktiga skrifter. Detta för oss till det i schacksammanhang mycket berömda Göttingenmanuskriptet som sedan 1752 hör till de inkunabler som är i bibliotekets vård.
Manuskriptet ger god inblick i schackets utveckling fram till 1497 och troligen tidigare än så. Vid andra halvan av 1400-talet hade spelet kommit att mycket likna det som spelas idag. Det fanns dock fortfarande några undantag. Göttingenmanuskripet återger bl.a.12 schacköppningar (eller försvar). Några av öppningarna har blivit benämnda utifrån schackspelares namn, och för det mesta är naturligtvis sådan eponymi hedrande. En som dock har anledning att alltjämt vända sig i sin grav trots att han dog redan 1544 var den portugisiske schackspelaren Pedro Damiano som i en bok utgiven1512 förklarade att ett visst drag var förkastligt för svart. Det draget kom sedan att känneteckna ett försvar som har döpts till Damianos försvar (1.e4 e5 2.Sf3 f6 där f6 är det förkastliga drag som enligt Damiano borde ersättas av Sc6). I boken analyserade Damiano bl.a. de öppningsdrag som ger upphov till vad som idag kallas Italienskt parti, Ryskt försvaroch antagen Damgambit. Samtliga nu nämndaöppningar/försvar återfinns i Göttingenmanuskriptet. Det enda som kan skapa en viss ro för Damiano är att försvaret numera sällan används.
På 1850-talet började den brittiske spelaren Henry Bird att ofta göra öppningsdraget 1.f4 vilket ledde till att öpningen döptes till Birds öppning. På 1700-talet uppträde den mångkunnige italienaren Domenico Lorenzo Ponziani som kom att förevigas genom Ponzianis öppning (1.e4 e5 2. Sf3 Sc6 3.c3 f5), och i avsnitt 1 nämndes Philidor som gett namn åt Phlidors försvar (1.e4 e5 2.Sf3 d6). I en match mellan Howard Staunton och Pierre de Saint Amant 1843 öppnade Staunton med 1.c4, och trots att denna öppning inte heter Stauntons öppning anses den ändå syfta på denna engelsman och kallas därför Engelsk öppning. De Saint-Amant är mest känd för att ha förlorat mot Staunton i vad som ofta anses ha varit en inofficiellvärldsmästerskapsmatch men borde kanske vara mer känd för att han 21 år gammal blev avskedad från sin tjänst som sekreterare till Franska Guayanas guvernör eftersom han protesterat mot slavhandeln som pågick i kolonin. Staunton lever vidare genom bl.a.Stauntons schackpjäser som anses exklusiva och alltjämt är i bruk. Samtliga nu nämnda öppningar/försvar omnämns i Göttingenmanusskriptet. Även Spanskt parti, som nämns i anslutning till Ruy Lopez ovan, återfinns bland spelöppningarna i denna skrift.
Utöver de nu nämnda öppningsdragen finns ytterligare två öppningar där den ena påminner om det s.k. Londonsystemet vars namn härrör från Londonturneringen 1922 där flera namnkunniga spelare (José Raul Capablanca, Alexander Aljechin och Akiba Rubinstein) deltog. Vid inte mindre än sex tillfällen spelade vit Lf4 strax efter 1.d4 och avvek därför från de dragföljder som vanligen blir följden efter inledningsdraget 1.d4.
Även den återstående öppningen i Göttingenmanuskriptet, Löparspel genom dragen1.e4 e5 2.Lc4 Lc5, förekommer i olika varianter som dock inte är särskilt vanliga eftersom det finns en grundregel i schack som innebär att man inte utvecklar löparen före springaren. Draget 2. Lc4 gerofta en korrekt indikation på att spelaren är en riktig nybörjare. En sådan föreställning kan dock utnyttjas vilket är fallet i t.ex. Urosovs gambit som karakteriseras av dragen 1.e4 e5 2.Lc4 Sf6 3.d4 exd4 Sf3. Sergej Urosov var en av 1800-talets ledande ryska spelare, vän med Leo Tolstoy, som efter att ha deltagit i Krimkriget kom att ägna sig åt schack, kanske på grund av att han tillhörde en elit som hade alldeles för mycket fritid. Framgången blev så stor att endast Alexander Petrov ansågs vara hans överman. Urosovs gambit fungerar tämligen bra mot en oförberedd spelare, låt vara att datoranalysen(Stockfish) hävdar att såväl 2.Lc4 som 3.d4 är mindre bra drag. En sådan hållning är dock naturlig för den allseende och långtseende datorn som ju inte gör de misstagsdrag som en spelare av kött och blod kan göra utan utgår från vad den själv skulle göra, en hållning som utmärker datorns inställning till de flesta gambitar. Även Petrov har fått ge namn åt en öppning, nämligen Petrovs försvar som också går under benämningen Ryskt försvar, en av de öppningar som förekommer i Göttingenmanuskriptet som nämns ovan. På tal om 2.Lc4 kan som kuriosa också nämnas Caro-Kanns försvar som karakteriseras av dragen 1.e4 c6 och är döpt efter Horatio Caro och Marcus Kann. Vits vanligaste svarsdrag är 2.d4. Det förekommer dock att vit fortsätter med 2.Lc4 och därmed ger upphov till en variant av Caro-Kann som brukar kallas Hillbilly. Även detta Lc4-drag kan ge vit goda förutsättningar om svartspelaren är obekant med varianten.
Vid tillkomsten av Göttingenmanuskriptet hade man ännu inte kommit fram till ett effektivt sätt att återge dragen i ett parti. Man fick därför återge dessa genom att använda ord eller genom diagram för att ange en fix ställning men inte dragen som lett till denna. Schackbrädet är dock så utformat att det lämpar sig utmärkt som koordinatsystem. Enas man också om hur pjäserna ska förkortas (L för löpare, S för springare, T för torn, D för dam, K för kung och ingen annan bokstav än bräddestinationen för bondedrag) samt nummer från 1-8 och bokstäver från a-h på brädet blir det mycket enkelt att snabbt återge ett drag, t.ex. 1.d4 ovan som indikerar att den flyttade bonden hamnar på den ruta som på brädet heter just d4 (se diagrammet ovan). På motsvarande sätt anger Lf4 ovan att löparen flyttas till den ruta som heter f4. Vill man vara övertydlig (eller snarare pedagogisk) kan man också skriva d2-d4 eller Lc1-Lf4, dvs man anger också varifrån pjäsen flyttas. Detta är vanligen onödigt utom i de fall då det finns två pjäser som har hamnat i ett sådant läge att det är oklart vilken av dem som flyttas till den aktuella rutan. Detta gällerdock bara för springare och torn och i några fall bönder om de är placerade på ett sådant sätt att två av dem kan slå samma motståndarpjäs (löparna kan aldrig hamna på samma ruta eftersom de rör sig på svart eller vit diagonal, och det finns ju bara en dam och en kung, bönderna går alltid rakt framåt utom när de slår en pjäs vilket alltid sker diagonalt).
Vissa får närmast en anafylaktisk chock när det talas om koordinatsystem, men om du inte redan känner till notationerna lär du dig dem på en minut genom att betrakta det mer än amatörmässigt infogade brädet ovan där a-h anges från vänster till höger och 1 till 8 nerifrån och upp. Chocken kommer kanske tillbaka när en pjäs som slår anges med x, t.ex. bxc3. För alla som tror att schack och matematik hör ihop bör väl nämnas att en hel del schackmästare också har varit matematiker, t.ex. Emanuel Lasker som var världsmästare 1894-1921. Det är naturligtvis ingen nackdel att vara matematiker eller matematiskt talangfull, men det är en kraftig överdrift och ett närmast felaktigt påstående att schack och matematik går hand i hand. Det har gjorts ganska många studier kring schack och dess påverkan på och beroende av vissa kognitiva funktioner. Kokar man ner dessa studier visar det sig att de inte håller måttet och till stor del är färgade av vad man önskar visa. En mera objektiv undersökning har dock gjorts i den meningen att man med magnetkamera har kartlagt vilka områden i hjärnan som aktiveras under schackspelande. Man fann till att börja med att båda hjärnhalvorna var lika aktiverade. Undersökningens hypotes var att frontalloben skulle vara mest aktiverad eftersom den är kopplad till logik, strategiskt tänkande och intellektet i allmänhet. Resultatet blev dock att man kunde konstatera att den mest aktiverade delen är den s.k. parietallob (det finns två) som är specialiserad på spatial information vilket med min lekmannamässiga tolkning skulle kunna betyda att den som är duktig på orientering eller har bra lokalsinne också har goda förutsättningar att bli duktig på schack. Om du å andra sidan har dåligt lokalsinne bör du inte låta dig förskräckas. Kom ihåg att brädet är begränsat till 64 rutor. För den som övar blir denna terräng snabbt känd. Det enda som ändras under ett parti är pjäsernas placering.
I nästa avsnitt kommer vi att nå 1900-talet. Då börjar vi också närma oss nutidshistoria.
/Finn Kronsporre