I detta andra avsnitt går jag övergripande igenom schackets histora fram till ca 1000-talet men gör samtidigt utflykter både hit och dit så att vi undviker att helt borra ner oss i millenniegamla data.
Såvitt man vet uppstod föregångaren till dagens schack i Indien för ungefär 1500 år sedan genom ett spel som kallades chaturanga. Upphovsmannen till spelet sägs ha varit en brahman vid namn Sissa (han är mest känd för sädeskornen på schackbrädet som åskådliggör exponentiell tillväxt när antalet utlagda säderskorn fördubblas för varje ruta). Spelet återspeglade i någon mening den taktik och de medel som användes på det ordinära slagfältet i Indien, bl.a elefanter. Det kan tyckas typiskt att spelet sedan kom att utvecklas framförallt utanför Indien. Indien har dock kommit att figurera i schacksammanhang långt efter det att spelet blev mera occidentalt.
Innan norrmannen Magnus Carlsen blev världsmästare 2013 var det just Indien som genom Viswanathan Anand (född 1969) var regerande världsmästarnation. Anand är fortfarande bland de bästa i världen, tätt följd av en annan indier, Dommaraju Gukesh (född 2006, verkar helst vilja kalla sig Gukesh D). Även damsidan är väl representerad genom Humpy Koneru (född 1987) och Harika Fronavalli (född 1991).
Under 1920-talet uppstod de s.k. hypermoderna schacköppningarna som i många fall i sitt efterled refererar till Indien (Kungsindiskt försvar, Grünfeldindiskt försvar, Gammalindiskt försvar m.fl.) vilket torde vara att hänföra till en indisk spelare, Moheschunder Bannerjee, som under en tolvårsperiod regelbundet kom att spela mot den skotske spelaren John Cochrane under mitten av 1800-talet. Cochrane offrade ofta pjäser och har bl.a. gjort sig känd för Cochranes gambit som innebär ett stort risktagande men som kan fungera i blixtpartier. Hur en man med denna aggressiva spelstil stod ut med att i 12 års tid möta en spelare med ett försvarsspel som utgjordes av det som idag kallas indiskt försvar skulle kunna hävdas vara en gåta. Cochrane var dock en mycket stark spelare som inte bara ägnade sig åt aggressivt spel utan också ligger bakom en teknik som brukar kallas Cochranes försvar och som tar sikte på hur man på bästa sätt skapar remi (oavgjort) i slutspel (öppningsspelet och mittspelet har passerats och nu vidtar det som många nybörjare anser överflödigt till dess att de blivit tillräckligt bra för att hamna i slutspelsfasen) där de kvarvarande pjäserna är kung och torn mot motståndarens kung, torn och löpare. En sådan teknik kräver tålamod och bygger på allt annat än aggressivitet i spelet. Till saken hör att kung och löpare mot ensam kung inte kan åstadkomma schackmatt.
I likhet med andra indiska spelare vid den här tiden hade Bannerjee en förkärlek för fianchettoöppningar (fianchetto innebär att b-eller g-bonden, dvs. bonden framför springaren, hästen, flyttas ett steg framåt varefter bondens tidigare placering intas av en löpare). Cochrane döpte dessa till indiskt försvar (kanske inte just på grund av fianchetteringen utan snarare på grund av vad som vanligen utmärker övriga drag som ackompanjerar en sådan metod). På 1920-talet skulle dessa försvarsöppningar komma att utvecklas till då hypermoderna öppningar (uttrycket kommer från Savielly Tartakower genom hans snart 100 år gamla bok Die hypermoderne Schachpartie, så de är egentligen bara terminologiskt och inte i praktiken vare sig hypermoderna eller moderna men väl mycket vanligt förekommande) med syfte att kontrollera centrum av spelet på avstånd och inte med bönder, låt vara att fianchettering inte nödvändigtvis är ett inslag i dem.
Vissa ansåg att spelet förlorade sin charm genom sådana öppningar men är ett resultat av att svart vill finna ett fullgott försvar mot vits öppningsdrag, framförallt 1.d4 (bonden framför damen går två steg framåt). Fenomenet är f.ö. inte nytt. Svartspelaren (svart) har att utgå från att vitspelaren (vit) väljer ett öppningsdrag som leder till spel som han eller hon är bekant med och som bidrar till snabb utveckling av pjäserna. Allmänt sett vill varje spelare vara vit och därigenom göra det första och för partiet tongivande draget. Genom försvarsdragen från svarts sida kan emellertid denna ordning komma att reverseras – det blir i själva verket svart som avgör hur de inledande dragen ska komma att gestalta sig. I denna anda har också tillskapats ett annat och mera aggressivt svarsdrag på¨1.d4, nämligen 1…e5 (svarts kungsbonde flyttas två steg och kan slås av vits dambonde) som brukar kallas Englunds gambit efter den svenske spelaren Fritz Enlglund som något oförtjänt fått den uppkallad efter sig. Vit är så inställd och påläst på något av de indiska försvaren att draget kan orsaka förvirring och åtminstone i blixtpartier ofta skapar framgång för svart, om svart å sin sida är van vid de olika turer som kan aktualiseras. En vitspelare som råkade ut för denna gambit var den ryske professionelle schackspelaren Viktor Kortjnoi (stavningarna av hans namn varierar) som i ett simultanparti (en spelare möter flera motståndare samtidigt) vann efter 15 drag, samma år som han spelade mot Anatolij Karpov om världsmästartiteln (1978). Tre år senare gjorde han ett nytt försök mot Karpov men nådde inte heller denna gång ända fram. Den nederländska spelaren E. Koning fick åtminstone framgång med gambiten såtillvida att hans namn lever vidare i en nördig krets av schackspelare.
Företrädare för de hypermoderna öppningarna (på många sätt raka motsatsen till Englunds gambit) var inledningsvis främst den lettiske spelaren Aaron Nimzowitsch som gett namn åt Nimzoindiskt försvar och som 1935 begravdes i Köpenhamn. I samma grav, med en liggande gravsten lite framför Nimzowitschs stående sten, begravdes 45 år senare på egen begäran den danske internationella schackmästaren (IM) Jens Enevoldsen, en produktiv författare av schackböcker och därutöver en duktig blindschackspelare (spelaren tittar inte på ett fysiskt bräde utan har det i huvudet). Tydligen uppstod vänskap mellan dessa två sedan Nimzowitsch två år före sin död förlorat mot den då tämligen okände ungtuppen Enevoldsen. Man kan i förstone tycka att det var en märklig begäran, men den är väl egentligen inte så mycket konstigare än att brottaren och advokaten Pelle Svensson önskade bli begravd med träningsoverallen på.
Från Indien spred sig schacket ganska snabbt över stor del av Asien för att slutligen nå Persien, en destination som indirekt banade väg för en ytterligare stor spridning genom den arabisk-muslimska erövringen av Persien på 600-talet. Det äldsta nedtecknade partiet, från 900-talet, stammar från det persiska riket.
Om spelet inte tagit omvägen över Persien hade vi kanske inte talat om schack utan om något som har en större ljudlikhet med chaturanga. Ordet schack sägs nämligen ha sitt ursprung i det persiska ordet för kung, shah, medan sanskritsordet chaturanga, som för en västerlänning i och för sig har en viss ljudlikhet med schack, närmast kan översättas till fyrdelad och syftar på hur en indisk pluton var indelad. Utöver själva spridningen torde ankomsten till arabvärlden starkt ha bidragit till att pjäserna, på grund av avbildningsförbudet, kom att stiliseras. De koranlärdas syn på schack verkar idag variera (vissa anser att detta tidsfördriv är haram) men sammanfaller i vart fall på så sätt att spelet inte rekommenderas, bl.a. på grund av att det kan stjäla tid och uppmärksamhet från bönestunderna.
Från arabvärlden kom schack sedan under 800-talet att spridas till västerlandet, bl.a. genom den moriska erövringen som ledde spelet till Spanien och delvis därifrån till övriga Europa. Första gången schack förekommer i bevarad skrift är när spelet dyker upp i ett diktverk vid inträdet av 1000-talet, Versus de scachis, som närmast kan beskrivas som en kärleksförklaring till spelet. I en av de sista intervjuer som Bobby Fischer (troligen den mest publikt kända schackspelaren) gjorde förklarade han att han hatade schack (”I hate chess”). Även det kan nog i själva verket betecknas som en kärleksförklaring som de flesta utövare av spelet kan instämma i.
När vi nu nått fram till 1000-talet börjar schackets mera moderna historia att närma sig. Mer om detta i nästa avsnitt.
Finn Kronsporre