Roma Invicta
Efter att ha repriserat bägge säsongerna av HBOs Rome ville jag inte riktigt lämna eran och slog därför till med Gladiator.
Det var inte till den senares fördel direkt. Trots att det egentligen är en bra film. Kontrasten blev helt enkelt för skarp.
Det var inte bara för symfonimusiken (något som tenderar att skrapa och störa när man inte sett hollywoodsk mastodontfilm på ett tag) utan för att Gladiator så övertydligt propagerar för ett imperiums moral och dygder, men det är våran tids pajätar-ideal som reproduceras och inte den historiska epok som egentligen ska skildras.
Vi ser det överallt i populärkulturen: protagonister vi förväntas gilla har en tillrättalagt tidsenlig samsyn på barn, kärlek, äktenskap, jämlikhet och barmhärtighet.
Förvaltare av döda konstnärers material ändrar ord eller stryker sånger som riskerar att sticka i moderna ögon. Språket i klassikerna förenklas för att bevara sin allmängiltighet. Allt för att säkra inkomstkällan. Eller kanske undslippa frän kritik.
Svårt att säga vad som är värst.
Det handlar inte om accenten när brittiska The Office görs om till en amerikansk version. Det handlar om att få karaktärerna likeable nog för sitcom-publikens smaklökar. Att ta bort det genuint olustiga, det frånstötande och fylla den kvava kontorsmiljön med ett skönt töntigt och allmänt knasigt gäng. Spä ut all svärta tills bara en brunslaskig sötma återstår. Kolsyresätt sedan tills slutprodukten blir lika bubbligt lättsmält som allt annat.
Med sina fel och brister till trots, är Rome rena undret av historiskt förankrad underhållning i jämförelse med mycket annat.
Det ges inga förskönande beskrivningar av Romarrikets härskande klasser och exempelvis deras syn på slavar.
Slavarna i Rome behandlas som att de knappt fanns, även om de är närvarande överallt, som tysta uppassare eller som vakter i bakgrunden.
När en av seriens mest sympatiska karaktärer i vrede krossar skallen på en slav blir hans bäste vän väldigt arg. Inte bara för att det var onödigt, utan för att det ju var hans slav, hans investering som polaren pajade. Men trots att seriens två ”hjältar” har denna syn på slavar, känner åtminstone inte jag mig som tittare mer attraherad av att återinföra slaveri – sanslöst, eller hur?
Rome skildrar frikostigt den tillåtande synen på kvinnlig sexualitet som periodvis genomsyrade det romerska samhällets översta skikt. (Som av en händelse ger det tevebolaget också en ursäkt för ännu fler naken- och nuppascener; m.a.o. win-win för HBOs producenter). Å andra sidan visas hustrun, modern, systern, som en faktisk ägodel – en ägodel som kunde vara till börda, till förströelse eller användas i byteshandel.
Frihetsperspektivet skiftar på fler sätt. Exempelvis rör sig husslavar fritt ute på gatorna och behandlas med respekt och omtanke av sina ägare. De är mer som förmän för övriga tjänstefolket än livegna krakar under piskans hot. Alltmedan deras herrefolk är fångar i sina egna positioners och plikters fängelse.
Något annat som skildras väl, är den ständiga närvaron av Gudarna och hedniska ritualer. Ofta skymtas altare i periferin. Förfädernas ansikten blickar ner från väggarna. Offerplatser besöks inför strid. Gudarna nämns eller åkallas i förbifarten, även när inte något uppenbart rituellt står i centrum.
Utan att det gudomliga egentligen manifesterar sig, skapas en känsla av att en karaktär kan vara beskyddad av Gudarna; han dyker flera gånger upp på rätt plats och i en för världshistorien avgörande handling. Han överlever mot alla odds.
Men man anar också baksidan av att förarga Gudarna och därmed riskera att berövas allt och plågas i gruvlig grymhet. Det övernaturliga gör paradoxalt nog att det osannolika, ibland rent overkliga i handlingen, känns trovärdigare.
Ja, rentav realistiskt.
Köp din Julklappar av Xavantgarde:
Böcker
Serier
Filmer