OCH ÄNGELN MORRADE – om konst som inte är det

Kåseri i världsklass av KG Johansson

I den lilla byn där jag växte upp, Södra Sandträsk, ”mellan Glommers och Baktsjaur”, inte långt från Västerbotten, fanns synnerligen ingen biograf. Mina första minnen av film är från något slags ”filmstudio” som min äldste bror drev, i skolhuset. Jag minns bara två saker därifrån: en tecknad Jack och Bönstjälken, där jätten i slutet förföljde Jack nedför stjälken, föll och skapade ett jätteformat hål i marken; det var första gången jag upplevde den tropen; och dessutom någon film som spelades upp baklänges, så att vi såg det berömda krossade glaset flyga upp och helas.
Sen kom tv. Från 1961: Hyland, Flinta, Cartwright och allt det där. De första långfilmer jag minns är James Cagney, faktiskt både Panik i gangstervärlden (Angels With Dirty Faces) och Yankee Doodle Dandy, där marschvisan ”Over There” satt kvar i huvudet tills ... ja, alltid. Avrättningen i Panik ... tog mig hårt; jag var kanske tio. Att ha och inte ha mindes jag för scenen där Hoagy Carmichael själv (i bild!) sjunger ”Hong Kong Blues”, och när låten slutar strömmar en massa fyrtiotalstjejer fram till honom, i slinkiga klänningar och högklackat, och det var långt före Beatles och troligen första gången jag tänkte ”Det verkar roligt att vara musiker”. Jag minns också den gamla Himlen kan vänta, mest för inledningsscenen i förrummet till helvetet, där huvudpersonens samtal med djävulen (rörande på vilken plats evigheten ska tillbringas) avbryts av en gammal mullig tant, vilken som ung hängde i samma gäng som huvudpersonen, och som genast och högljutt vill kolla hur sexig hon är i den här åldern, och drar upp kjolen ... och djävulen, en distingerad lång mörk herre med spetsigt pipskägg, trycker snabbt på en knapp och tanten försvinner skrikande ner i lågorna. Och det fanns tv-serier: Twilight Zone, och alla dom där mondäna som jag redan nämnt.
Allt det här har jag återerövrat i vuxen ålder och jag går fortfarande igång på ”Hong Kong Blues”; en cover finns på Spotify (skivan So?).

Sen hamnade jag i Piteå och började gå på bio på riktigt. Dracula – Prince of Darkness (Mörkrets furste) och en massa annat Hammer. Underliga västernfilmer, som blev mer begripliga när jag hade sett Leones Dollarfilmer (med Clintan) och förstod att B-sorteringen inte var lika bra. Fler skräckfilmer blev det, och annat. Gunilla och jag blev ihop 1968, på luciakvällen; det första vi gjorde tillsammans var att gå på bio och se Höj inte bron, sänk floden med Jerry Lewis. Vi såg For A Few Dollars More (jag fick med en tjej på en västernfilm!) och under jullovet Barbarella, strax efter jul såg vi 2001, och sen ... ja, det fortsatte. Vi var med i filmstudions styrelser och visade allehanda konstigheter, som Arrabals Jag skall löpa som en galen häst och en massa Buñuel ... och The Man Who Fell to Earth ... vi visade Woodstock, och jag hade sett den förr och som funktionär gick jag ut när det var några minuter kvar av Hendrix jam, och biografägaren sa att han en gång hade stoppat Hendrix från att turnera i svenska folkparker; biografägaren satt i nånting som hette typ Folkparksforum och Hendrix ”provspelade” där och bioägaren ville inte ha sånt oljud. Jag log, en aning pressat, men kunde inte nicka.
Det fortsatte så där. VHS kom och man kunde hyra filmer som man hade missat. Jag hade börjat jobba på Musikhögskolan 1977-78 och kunde också se eller låna filmer där. Och det fanns en tonsättarutbildning, och på en avslutningsfest (1987 var det) kom kompositionsprofessorn Jan Sandström fram till mig tillsammans med tonsättarstudenten Jan Ferm och berättade att Ferm skulle skriva en opera inom sina tillvalskurser och jag skulle skriva texten. ”Å fan”, sa jag. Operan kom att uppföras tio år senare, hösten -97, som den första föreställningen av Piteå Kammaropera. Sen har Janne Sandström och jag skrivit två producerade operor till (mest notabelt Macbeth2 på Göteborgsoperan, 2001) och har en som ligger i drivhuset; medan Ferm bland annat har illustrerat min bok Baklängesbibeln.
Så nånstans i allt det där fick jag för mig att jag skulle kunna skriva för film. Jag ringde till Filmpool Nord, Norrbottens ”Film i väst” typ, och sa lögnaktigt att jag hade massor av idéer. Dom sa okej, skicka in så tittar vi. Sen gick jag direkt till min frekvente samarbetspartner Hasse Hjortek och berättade att jag hade ljugit för Filmpoolen och vi måste gå ut och dricka öl och spåna idéer. Det funkade och jag var ”i filmbranschen” ungefär mellan 1998 och ... 2012, kanske, med några CPR-försök senare. Hösten 1998 anordnade Filmpool Nord en manusskrivarkurs som jag gick, med en förnämlig lärare, danska Kirsten Rask; kursen avslutades efter nyår -99 och på avslutningen fick jag pitcha min idé för regissören Kjell Sundvall, producenten Göran Lindström och Filminstitutets Reidar Jönsson. Jag fick en rundlig slant av Filminstitutet och skrev om min sf-artade historia till något mer jordnära: den kom att handla om en lungsjukdom och människor som sitter fast i en liten by; och sen ringde Kjell mig och sa typ Nog är väl det där bra, men min mamma har blivit lungsjuk och jag orkar inte jobba med sånt ...
Som de flesta manusförfattare kan jag berätta såna historier i timmar. Dagen när en producent skickade mig ett manus, fast helt omskrivet åt det sämre hållet, och redan utskickat till halva Sveriges filmbransch. Tack gode nån för Dramatikerförbundet. Tillfället när jag skrev ett manus (förstaversion) för 80000 och sen fick 160000 för att hoppa av, eftersom producenten hade blivit förälskad i en ny författare. Min träff med regissören och hans vän producenten, i Göteborg, strax innan filmfestivalen, där vi pratade om finansieringsproblem; och när regissören gick för att förkissa sig sa producenten: ”Om du hakar av regissören har jag det där finansierat på en vecka.” Knives out, som det heter. I filmbranschen.

Jag lärde mig mycket på kursen. Och ett par kurser till. Jag läste också en drös böcker på eget bevåg, som Syd Fields klassiker Screenplay, J Michael Straczynskis The Complete Book of Scriptwriting, Robert McKees Story och alla dom andra (den boken förekommer ymnigt i Charlie Kaufmans Adaptation, sevärd, liksom allt annat han har gjort. Undrar vad som händer i det där huvudet ...). McKee är väl den som idag anses ”bäst” (jag har ingen kontakt med sånt längre) men den som inspirerade mig allra mest var Straczynski. Han uppfann för övrigt Babylon-5, och en hel del annat, om nån undrar, och jag minns fortfarande en formulering ur hans bok: när han får en idé, skrev han, skriver han genast ned den, ”på vad som helst som inte brinner eller är fastspikat”.
Min tid i filmens underbara värld varade i ca femton år. Jag lärde mig att man ofta tjänar pengar, ibland bra med pengar, men att saker sällan blir gjorda. Mitt facit är en 30-minuters novellfilm (Fan ta dom, 2003; titeln var inte min idé) som jag fick 50 000 för, samt manusbearbetning på två långfilmer, Sex Points och Göra en pudel (också dom kring 2003; jag fick 38000 för pudeln och 7500 för pointsen, av nån anledning). Men utöver dom alltså tiotals projekt till med möten, omskrivningar, lögner, lycka och förtvivlan, och ett par miljoner i inkomster.

Jag började skriva böcker ungefär samtidigt som film. Det här har jag ofta sagt förr: vår äldsta dotter var åtta (1998 var det) och läste Pollux hästbokklubbsböcker. Vi började prata om att skriva själva och något magiskt hände. Jag ringde till bokklubbens kontor i Malmö och sa att jag gärna ville skriva för dom, och tjejen på kontoret utbrast ”Men så roligt!” Jag kan säga att sånt inte händer varje dag när man ringer ett förlag. Jag frågade lite om omfång, manusformat och så vidare, och hon var så inspirerande att jag talade om för min dotter att ”Nu kör vi”.
(Sen hände en annan sak som jag brukar berätta: jag frågade ”Vad ska boken heta?” och dottern sa ”Jakten på Trocadero”. ”Trocadero är en häst förstår jag.” ”Ja”, sa hon, ”en shettis. På det här ridstallet har alla hästarna namn efter en läsk som dom har samma färg som.” ”Okej”, sa jag, ”och varför jagar dom Trocadero?” – och med den sokratisk/dialektiska metoden skrev vi boken, och ett gäng till, utgivna i fem länder.)

Så jag blev intresserad av att fortsätta och läste också böcker om att skriva just böcker. Skillnaden bokmanus/filmmanus är drastiskt tydlig – filmbranschen har sina rätt detaljerade regler, medan bokförfattare anses böra vara kreativa och skapande och inte tänka på antal ord i olika delar och sådant borgerligt tjafs.

Det är inte ointressant att jämföra. Naturligtvis finns det mängder av andra skillnader, men nu är det filmen Angels & Demons jag ska obducera.

Innan jag går in på teknikaliteterna: här är min historia med Dan Brown.

Jag upptäckte honom ganska långt före DaVinci-koden; jag minns att jag hade läst alla hans tre tidigare när Koden kom. De tre tidigare var: Digital Fortress, Deception Point, Angels & Demons. Jag var fullt medveten om att jag läste äkta genuint skräp, men det störde mig inte. Vad man än vill säga om Dan Brown så har – hade? – han en egenskap som gör att man vill läsa vidare: Narrative drive. Jag fann det uttrycket i en av alla skrivarläroböcker – jag har fortfarande mer än en hyllmeter, bara om skönlitterärt skrivande – nämligen Larry Beinharts How to Write a Mystery. Jag citerar ur minnet nu, men ”Narrative Drive” är bokens första kapitel och handlar om att man måste göra läsaren intresserad. Hur ofta har det hänt, frågar han retoriskt, att du har plöjt en bok rakt igenom, fyrahundra sidor på en eftermiddag, helt fixerad, och sen glömt boken för alltid? Det viktigaste av allt för att fånga läsaren är att driva på: vad händer nu? Och nu då? Vad kan rimligtvis hända nu? och så vidare.

Det var den egenskapen Dan Brown hade då, i sina tidiga technothrillers. Sen kom Angels och Demons; jag var fullt medveten om att jag inte skulle tänka på den boken i fem minuter efter att ha läst den, men den funkade; ”tuggummi för ögonen”, har nån sagt, möjligen jag. Och sen DaVinci och sen var det kört. Men jag minns faktiskt en sak av den boken: det här var under min eländesperiod på Musikhögskolan, när allt var åt helvete (jag slutade sen), och jag satt och läste DaVinci på jobbet ­– ingen brydde sig – och när jag kom till beskrivningen av den feminine lärjungen i Nattvarden letade jag upp målningen på nätet och tänkte: Ja jävlar.

Så Browns böcker har pådrivandet, de har ofta intressanta fakta (eller ”fakta” – det var i en av hans böcker jag lärde mig att engelskans ”sincere” kommer från statyer som är så välgjorda att de inte behöver fixas med vax: sine cera, utan vax. Kan eventuellt vara sant). Och när DaVinci blev en världshit måste den ju bli film.

Här är då reglerna för filmmanus – bortsett från marginaler, rubrikhierarkier, typsnitt och etc:

En berättelse ska ha början, mitt och slut. Efter studier formen på en ohemul massa filmer kom Syd Field och andra fram till grundregler som än i dag anses vara i stort sett heliga:

Början, första akten, är en fjärdedel av historiens/filmens längd. Den innehåller en ”bomb” eller ”katalysator”, något som förändrar huvudpersonens liv, och slutar (slutet på början, som Churchill sa) med en vändpunkt: historien är ordentligt igång.

Mitten, andra akten, löper från en fjärdedel in i filmen till tre fjärdedelar in. Den avslutas med en ny vändpunkt, där allt är på tok. Numera talar man också ofta om en vändpunkt mitt i andra akten.

Slutet, tredje akten, är sista fjärdedelen. Krisen blir värre och slutar med en klimax, där allt slutar till det bästa (om det inte är en Leone-film) och sen följer en avtoning, med kyss/ridande in i solnedgången/utdelning av medaljer etc.

Om vi uppfinner en kärlekshistoria, traditionell, och låter tjejen LOTTA ha huvudrollen, kan det se ut så här. Vi gör filmen 90 minuter lång enligt svensk manusstandard (om inte manusen har blivit längre på tio år?). 90 manussidor:

Sid 1 – Start: Lotta har det bra, men nånting fattas. Hon kan vara lite komisk, typ säga tanklösa saker – vi säger att det här är en komedi.

Sid 3 – Hook: Fånga publikens intresse; Lotta kan bryta armen.

Sid 22 – Vändpunkt 1: På återbesök hos läkaren träffar hon syster Micke, och det är så roligt att hon ramlar och bryter om armen. Hon kommer att träffa Micke ofta och hoppas att han ska bjuda ut henne, men han tycks inte förstå.

Sid 45 – Mittpunkt: Lotta bjuder ut Micke. Han blir överlycklig. De flyttar ihop, och de börjar jobba ihop som trubadurer.

Sid 67 – Vändpunkt 2: De gör succé på en visfestival men när de tackar för applåderna råkar Micke bryta Lottas arm. Hon ser oroligt hur Micke börjar sjunga med Gretchen Knopf i stället. Hennes fantasier förvärras.

Sid 82 – Klimax: Lotta spionerar på Micke men precis när hon ser att Micke och Gretchen helt kyskt ramlar hon ner ur trädet. Och bryter benet.

Sid 89 – Avtoning. Micke kommer till henne på sjukhuset med en förlovningsring.

Den här formen anses då ge en helhet men spänning, avspänning, höjdpunkter och bottenlägen. Låt oss titta närmare på Dan Browns Angels & Demons (2009), regisserad av Ron Howard, skriven av David Koepp och Akiva Goldsman och med Tom Hanks som den mångkunnige Robert Langdon.

Att jag fick lust att göra den här ”analysen” (som tog längre än jag tänkte mig – typ tio timmar – hittills) var för att jag såg om filmeländet. Jag mindes att vi såg den på bio, hela familjen, när den kom, och tyckte att njaeee ... och sen har jag sett om den på tv nån gång; och gjorde det igen för några dagar sen. Och blev ytterst irriterad på uppbyggnaden, som närmast påminde om en besvärlig magsjuka: varje scen börjar lugnt (om än inte långsamt) och bygger upp till klimax (spyan) och så vidare. Och eftersom jag inte hade riktigt tillräckligt mycket för mycket att göra bestämde jag att jag skriver något slags kåseri om eländet. En annan variant hade förstås varit att mörda Dan Brown och alla inblandade, men när jag sökte vapenfri tjänst sa jag att tanken på våld var obehaglig, så jag får stå för vad jag har sagt.

Här följer alltså en outhärdlig scen-för-scen-analys av den outhärdliga Angels & Demons, följd av något slags sammanfattning:

         Tid          Händelse

0.0               Loggor (för producerande företag).

0.44     Musik börjar (kvasikyrklig), mer loggor.

1.10     Förtexter. Första bilder en ring förstörs.

2.08     Ringen var påvens! Lui è morto!

2.30     Sörjande dignitärer kommer; böner på Petersplatsen.

3.10     Påvekandidater passerar revy, rökelse etc, påveval på gång.

3.40     Traditioner hotas av modern värld: LHC CERN, acceleratordramatik.

            Något skrämmande antyds – antimateria ska skapas.

            Vackra VITTORIA, kärnfysiker, dyker upp – aha! female lead!

4.50     ”Kollisionssekvensen” startas i LHC.

            Kommentar: Det första viktiga som händer i en Hollywoodfilm, och i manuset, är The Hook: Historien ska få oss att känna ”Why is this unique in the market place?” Hollywoodmanus är ofta ca 120 sidor långa; i snitt antas en manussida bli en minut film, och amerikanska filmer är ju generellt kring två timmar långa. ”The Hook” bör enligt teoretikerna komma inom andra eller tredje minuten. Här tycks det finnas flera: ringen som krossas; påven; bönerna; till och med antimaterian är tänkbar – eller också kan alltsammans ses som en enda lång hook.

6.55     Försöket lyckas. ”We have antimatter!”

8.00     Vittoria skannar sitt öga för att gå in nånstans, hittar blod i hakstödet.

8.15     Vittoria hittar färskt blodigt öga på golvet.

8.40     Vittoria hittar livlös och ögonlös kollega, en präst från Vatikanen, fader Silvano, som uppenbarligen dubblar som kärnfysiker. Ropar på hjälp.

9.05     Klipp till ny miljö. Pool med simmande atlet.

9.15     Skylt: ”Harvard University” – atleten är alltså hjälten ROBERT LANGDON (spelad av Otm Shank). Aha! – male lead!

9.50     Kostymnisse kommer och hejdar simmandet.

10.00   Langdon förstår genast: mannen är jetlaggad, & från Vatikanen. Mannen överlämnar brev från Vatikanen.

10.45   Den servile mannen (f.ö. surrealistiskt nog spelad av president Selena Meyers patologiskt otrogne make i Veep; att detta är möjligt beror på att Veep är flera år nyare) visar ett ambigram (se Wiki, eller varför inte tryckutgåvan av min dos-a-dos-bok De drömmande städerna, numera enbart på Bokbörsen; det är faktiskt Dan Browns förtjänst att jag när boken skrevs, 2012, visste vad ett ambigram är). Langdon är förstås världsbäst på allt men lite särskilt på ambigram: Vatikanen vill ha hjälp.

10.55   Ambigrammet innebär att Illuminati är inblandade! Men de tog slut för hundratals år sen. Se även här Wikipedia, eller varför inte boken Illuminatus, numera på svenska på Vertigo. Langdon ger Andrew en historielektion ...

11.55   Otrogne Andrew berättar att fyra kardinaler kidnappats. Ska ”offentligt avrättas” av kidnapparna samma kväll.

12.40   Langdon ska hjälpa polisen/Vatikanen stoppa detta illdåd. ”Why me?” ”Your ... expertise, your ... erudition”, osv etc.

13.37   Langdon bestämmer sig och flyger med hjälp av modern klippteknik genast i helikopter över Colosseum (så att vi alla stolt känner igen den eviga staden). Under helikopterfärden (Andrew talade tidigt om att ”we have some planes ...” – nej, det var en annan religion – ”we have a plane waiting”, så vi är nu också stolta över att haja att dom inte flög helikopter ända från Boston). Under tiden visar Langdon att han vet mer än Andrew om Illuminati. Vi får också världsvant känna igen Peterskyrkan.

14.20   Röstning om ny påve förbereds i Sixtinska kapellet. ... Okej då, det heter konklav.

15.10   Langdon möter chefen för Vatikanens polis, som ger en förvirrande förklaring om jurisdiktionen i Vatikanstaten. – Alla sådana här expositionella scener (mitt eget försök att göra ett verb av substantivet exposition) händer förstås medan folk går, eller flyger eller något: ögat ska ständigt ha något nytt att upptäcka. Så får förstås Langdon – som sagt, världsbäst på allt – under en promenad tillfälle att förklara för de Vatikananställda hur Pius IX satte fikonlöv på alla nakna k-nsorgan 1857; dom andra killarna jobbar ju bara på stället, vad vet dom?

16.00   Mer exposition, nu av Schweizergardets något omoderna vapen.

17.00   Langdon får vänta lite på gardets chef (vi känner igen Stellan Skarsgård och förstår vem han måste vara) och slår sig ned bredvid vackra Vittoria. De får strax träffa gardeschefen Stellan, som heter Richter och verkar skum.

17.30   Nytt hot från kidnapparna. Men –

17.50   – först måste Vittoria berätta om den stulna antimaterian, som ifall den kommer i kontakt med vanlig materia kommer att orsaka katastrof (antimaterian finns i en behållare, upphängd i ett batteridrivet kraftfält, och naturligtvis tar batterierna slut om några timmar).

            Kommentar: Det här ögonblicket är ”The Bomb” eller ”Explosion” på Hollywoodspråk; i Sverige säger man ofta ”katalysator”. Nu vet vi – förutsatt att vi inte redan har somnat eller kastat datorn ifrån oss med en ed – att fyra präster snart ska mördas, och Bond-traditionen får oss att ana att morden blir spektakulära; och en annan tickande klocka är jakten på antimaterien. ”Strax före midnatt”, meddelar Vittoria, tar batterierna i antimateriabehållaren slut. – Historien är igång!

18.20   Vackra Vittoria ska förklara antimateria och förklarar att hon letar efter ”the God particle”, vilket stör Stellan – Richter, menar jag. Mer officiellt kallas partikeln Higgsbosonen, och den hittades 2012, tre år efter att filmen gjordes: förmodligen följde Langdon med Vittoria till CERN efter inspelningen av den här dokumentären och styrde upp forskningen lite.

19.20   Langdon säger att Vatikanen kommer att förintas av ljus och har givetvis rätt. En svartvit video på skärrade fångna präster berättar att de ska dödas; de är nu trons ”fyra pelare”; och Vatikanen ska förintas. Av ljus.

20.10   Langdon förklarar att det finns fem ”brännmärken” och prästerna ska utsättas för fyra. Brännmärkena är ambigram, sa jag det? De står också för jord – vatten – luft – eld. Det femte är en gåta, möjligen en hämnd för la purga – och Richter vet inte vad Langdon pratar om så att Langdon får fnysa (ja, bokstavligen): ”It seems you guys don’t even read your own history, do you?” – fyra Illuminati hade en gång brännmärkts och dödats.

21.45   Langdon behöver tillträde till Vatikanens arkiv. Det visar sig att han har ansökt om detta förr (sju gånger) men nekats. Nu släpps han in.

22.00   Langdon berättar, snabbt, förmodligen för att tittarna inte ska hinna tänka, om hur han har arbetat med sånt här, och han tror att det handlar om Illuminatis väg till upplysning och hur den kan vara en väg genom Rom, där man kan hitta prästerna – ja, ni förstår, det är nog bäst att inte tänka på saken.

22.10   För nu kommer slutsatsen: prästerna ska mördas på varsitt ställe klockan åtta, nio, tio och elva på kvällen, och sen kommer stora ka-boom vid midnatt. (Det här kan också ses som The Bomb. – Och hur vet dom nu plötsligt att det blir exakt vid midnatt?) Så Langdon glor ilsket på Richter och säger att för att hitta början på vägen (det låter ju konstigare varje gång man tänker på det) måste han få tillgång till arkivet. Richter är sur och skum men måste ju ge med sig – fast inte förrän Langdon har fått ge honom ytterligare en lektion om Vatikanens lagar.

23.05   Langdon får nu träffa påvens camerlengo eller ”kammarherre”, spelad av Ewan McGregor, som sköter saker medan en ny påve väljs. Han är mycket hjälpsam och börjar läxa upp Richter, som käftar emot tills camerlengon meddelar att Richter talar med påveämbetet – då ger han sig.

24.50   Efter några milda men bestämda ord – en vilopunkt i jäktet, med en seriös fråga om huruvida Langdon tror på Gud, och ett oförvitligt svar från Langdon – ger camerlengon honom tillträde till arkivet.

26.05   Utomhus letar poliser med hundar under parkerade bilar; men vad letar de efter? Ska prästerna ligga under bilar? Eller vet hundarna hur antimateriabehållare luktar? ”There are more things in Heaven and in Earth, Horatio ...?” eller ”Hä ä int meningen man sko begrip allt”, som min mamma brukade säga.

26.10   Vackra Vittoria får också hålla ett litet föredrag, om hur man måste hitta behållarna fem minuter före midnatt för att hinna byta batteri och slippa ka-boom. Så nu vet vi plötsligt på minuten hur länge batterierna räcker. – Och just nu slår det mig, säkert en timme efter att jag kollade på IMDb – skådisen heter Ayelet Zurer, men rollen heter Vittoria Vetra – ursäkta, jag måste ta fram boken och kolla (ja, än har jag kvar Dan Browns böcker, men sprid det inte) ... ... ... Kolla! Hela omslagsframsidan är ett ambigram, jag säger då det ...

            Ok. Parentes. Tjejen heter ”Vittoria Vetra” även i boken. När ögat fastnade på namnet för femte–sjätte gången såg det bekant ut, och IMDb kan också berätta att Victoria Vetri hade en liten roll i den kraftigt icke-legendariska kultfilmen When Dinosaurs Ruled the Earth, som Gunilla och jag såg på bio troligen 1971; filmen är gjord 1970. På svenska hette den Akita – solens förbannelse, och förutom fröken Vetris minimala pälsbikini (jag minns att en ”professor Sten Daktylén” recenserade filmen i ett av de första nummer av SF-Forum som jag läste, och då nämnde ”den förhistoriska behåns adhesiva tillförlitlighet”) och de Hammer Films-aktiga dinosaurierna finns det två skäl att minnas filmen: IMDb påstår att J. G. Ballard skrev treatmentet – sista stadiet före fullständigt manus – men jag har också sett uppgifter om att Ballard skrev själva manuset. Den frågan är egentligen akademisk, eftersom all handling bör finnas i ett treatment och de få och korthuggna replikerna är på ett specialuppfunnet språk – men hur som helst är Akita det enda biobesök där jag har fått en offsettryckt ordlista i handen på väg in i salongen. Tyvärr minns jag inget av orden (man kan ju tänka sig att ”Akita” betyder antingen ”sol” eller ”se upp”, eller så? – jag äger filmen numera – kan kolla) men lite kul var det. – Ett decennium senare såg vi Jean-Jacques Annauds Quest for Fire (Kampen om elden) på bio i Hollywood, en liknande historia, fast mer påklädd och utan dinosaurier, med ett språk uppfunnet av en annan husgud, Anthony Burgess; men Burgess hade skrivit så listigt att inga ordlistor behövdes för att hänga med i handlingen. Nåväl: det är ju inte helt otänkbart att Dan Brown minns Victoria Vetri lika varmt som jag, men sannolikheten för att Vittoria Vetra hade varit en hyllning hade väl ökat om det hade varit filmförfattare som kom på en sådan liten blinkning. But I digress.

26.50   Nåväl. Vi får veta att Vittorias forskning i slutändan handlar om energi; vilket innebär att ännu mer står på spel; spänningen ökar. Är det meningen. Sedan föreläser Langdon lite om Galileo och de går mot arkivet.

27.20   Vittoria lyssnar fascinerat medan Robban fortsätter att tala om de fyra kyrkor i Rom som är tillägnade var sitt element, etc. Han citerar lite på italienska för att driva hem sin poäng. Hon är med, för hon är ju lika smart som han – nästan.

28.10   Ned i källaren – och klipp till konklaven. Röda kardinaler överallt. Mummel mellan Michelangelos målningar; måste vi evakuera Vatikanen? Camerlengon är lite stursk och får en uppsträckning, vars syfte vi senare ska komma att förstå.

30.10   Sixtinska kapellet. Takmålningar och latin: en vilopunkt. Är det några chips kvar? ”Prilliga prelater och präktiga pastorer” (en brittisk komediserie, 1968 tror jag) blir inlåsta i kapellet för påvevalet.

31.05   Arkivet. Stort och imponerande. Speciell ventilation. Text: ”The Vatican Archives – 7:25 PM.” 35 minuter till första mordet. Publiken gnager på naglarna (chipsen tog slut).

32.00   En helt ny figur gör te. Runda glasögon, verkar skurkaktig, tittar skurkaktigt på tv-monitor. Text: ”Andra betalningen överförd, 7:32 PM.” Skurken tar sitt te, går till ett rum med fyra inlåsta präster i burar; hettar upp ett brännjärn.

33.15   Brännjärnet är ett ambigram, i relief mot lågorna. Raskt klipp till Langdon i Galileoarkivet. Han letar, bär fram stegar etc, medan han föreläser för stackars Vittoria.

36.15   Ett mystiskt vattenmärke ger dem en ledtråd. Victoria sliter raskt ut sidan ur den heliga Galileoboken (”kanske det enda bevarade exemplaret”) och vi klipper över till en bil som de kastar sig in i. De har 20 minuter på sig och kör som galningar – innan de kommer på att kyrkan de söker är Pantheon. Och måste göra en dramatisk U-sväng ...

39.00   Efter lite bråk med Stellan – sorry, Richter – får Langdon och Vittoria gå in i Pantheon. De letar.

40.45   Men kommer på att de är på fel ställe ­– fast Langdon inser vart de ska. Så nu har de ännu mer bråttom.

41.20   Men Richter är elak och vill inte åka till rätt ställe. Och dom har bara fyra minuter på sig. De minuterna går åt till en bilfärd, till att hitta rätt kyrka, ta sig in, hitta rätt del av kyrkan (dit Andrew har tagit sig på något sätt) –

45.50   – och en död präst, brännmärkt med ambigrammet som vi såg framför elden, nu på hans hud: EARTH. Aha! Elementen!

46.10   Mer Sixtinskasorlande. Röstsedlar lämnas in. Svart rök meddelar resultatet.

            Kommentar: Det bör nämnas att den här filmens längd på Wikipedia, IMDb etc anges till 138 minuter. Den version jag spelade in på Viaplay var ganska exakt 2.13, men de sista åtta minuterna var eftertexter. Om vi säger att filmen går från 1.00 till 2.05 är den alltså nästan exakt två timmar lång (2.04) vilket ju är amerikansk standard.

            Den första vändpunkten i ett filmmanus ska enligt doktrinen komma en fjärdedel in i filmen. Jag har hört historier om producenter som har sagt: ”din vändpunkt kommer en sida för sent”, och jag tvivlar inte på att sådant har hänt. Den som vill veta mer om vansinnet i den amerikanska filmvärlden kan förtjust njuta av William Goldmans (Butch Cassidy & Sundance Kid, Maratonmannen, Alla presidentens män osv osv) två böcker Adventures in the Screen Trade och Which Lie Did I Tell? Det han berättar kan låta hejdlöst men jag har själv, i mindre skala, varit med om liknande äventyr. En annan lika förbluffande bok, fast mer sprit-, sex- och droginriktad, är Charles Flemings High Concept, om over-the-top-producenten Don Simpsons liv och död. Jayy-sus.

            En fjärdedel in i filmen. Sen kommer midpoint och vändpunkt två: är man riktigt jävla kitslig borde vändningarna alltså komma vid 0:31, 1.02, 1.33 i denna 2.04 långa film. Här kan man välja vad man vill tycka: första vändpunkten kan vara vid 33 minuter, när vi har sett präster i burar och ser brännjärnet hettas upp. En aning sent men okej. En annan ”regel” (obs att alla producenter, och många regissörer, etc, säger att dom inte är så noga med de där ”reglerna” – men sen frågar dom ändå: Var är vändpunkterna?) – en annan regel är att man får ha hur många vändpunkter som helst i historien, förutsatt att den första, mittpunkten och den andra sitter där dom ska.

            OBS! Jag har varit mycket detaljerad i skildringen av första akten – det är flera historier som ska inledas, många rollfigurer etc. I fortsättningen blir det lite större munsbitar.

47.50   ANDRA AKTEN börjar. Denna ska alltså enligt teorin gå från en fjärdedel in i filmen till tre fjärdedelar in. Mitt i filmen, och mitt i andra akten, kommer helt logiskt en ”midpoint”, och efter tre fjärdedelar en andra vändpunkt inför den rafflande tredje akten.

48.50   Efter lite djupt muttrande om profeten Habackuk etc ser Langdon en pekande staty och vet genast: ”This is the way!” (En cyniker kunde ju fråga sig vad terroristerna vinner på att lämna ledtrådar överallt; svaret är ”Ingenting”; endast spänningen i filmen antas vinna något.) Langdon och Vittoria rusar iväg, eftersom springande är spännande, i jakt på en Bernini-skulptur med anknytning till luft. Andrew ser förvirrad ut. Richter ser skurkaktig ut.

49.40   På ett tak inser Langdon: Peterskyrkan! Bilar rusar med tjutande däck i en av de snabbaste skymningar jag har sett på film – från kvällsljus till kolmörker på en sekund.

50.20   Vittoria vill att bilen ska köra fortare. Pösmunken Richter säger med en brytning som kanske ska vara tysk: ”Unless you want ze full attention of ze world press ...”

50.50   På Petersplatsen är det fullt kaos. Spanska journalister spår spansk påve, franska fransk, etc. Svårt ta sig fram. Två minuter kvar. Hitchcock var kanske den förste som pratade om spänningen i en tickande klocka; filmskaparna vet vad han sa. Gänget tränger sig fram. Andrew verkar försvunnen, medan den skäggige italienske polis som påminner om polisen Pazzi i Hannibal hänger med.

52.00   Langdon frågar sig hur man gör en skulptur om luft, ser ned på sin (självklart!) Musse Pigg-klocka – och ser något slags lucka med en blåsande ängel i relief.

52.30   Langdon hittar rätt lucka i folkkaoset. Klockan slår nio. Liten flicka hittar blodig docka, tätt följd av blodig präst.

54.05   Skurken med glasögon, nu utan, skymtar förbi. Vittoria säger att prästen lever. Brännmärkt, med punkterade lungor. Aha! Luft!

55.00   Richter hittar en papperslapp på prästens nu döda kropp. Langdon fräschar upp sig.

55.40   Antydningar om att Illuminati mördade påven. Vittoria, som nu även visar sig vara medicinsk expert, föreslår obduktion, men Richter påpekar att det är förbjudet att obducera påvar. Camerlengon vill göra något men förbjuds av en kardinal, och tycks nu ha glömt att det är han, camerlengon, som är påveämbetet.

58.00   Hur hitta nästa kyrka? Langdon säger att det är dags för eld. Jag kanske har missat något, men den traditionella ordningen på elementen är ju jord, vatten, luft, eld – från fast till mindre fast. Här tycks det vara jord, luft, eld, vatten.

58.45   Ute på stan igen. Presskaos. Påverök, svart igen.

59.40   Langdon i arkivet igen.

1.01.00 Camerlengon frågar Vittoria hur det hypotetiska påvemordet skulle kunna upptäckas. Hon vet att munhålan blir svart efter en vecka, och förblir så i minst en vecka till, dvs nu. Vittoria gömmer fader Silvanos (CERN-kollegans) dagböcker innan de går till kryptan.

1.02.15 Langdon och nån vatikanik letar i arkivet. Kaniken (han är nog snarast ett slags vakt, förstår jag till slut) är lite andfådd. Langdon letar förstås efter någon referens till eld.

1.03.25.     Det blir mörkt. Strömmen är avstängd (för att kolla kamerorna). Det innebär att fläktarna är avstängda. Ont om luft, men Langdon försöker slå sönder en glasdörr. Det här är också konstigt – två människor i ett område med hyfsat högt i tak, och som ser ut att vara minst hundra kvadratmeter. Hur mycket andas dom egentligen? – Vittoria och camerlengon går mot påven. Camerlengon berättar sin självbiografi och hyllar påven. – Kris i arkivet. Langdon välter en bokhylla, tar kanikens pistol och skjuter, samt trycker, sönder glasdörren. Räddade.

            Kommentar: Och här nånstans, kring 1.02, bör vi ha midpoint. Rent tekniskt borde det väl vara 1:02; men jag tycker snarare att den giftmördade påven vid 1:08:40 är en lämplig vändpunkt. Det är ju tätt mellan vändpunkterna i den här filmen – varje spektakulärt mördad präst förvärrar ju situationen, till exempel. Man behöver sällan tänka ”Ska det inte hända nånting snart?”

1.07.55 Vittoria med flera i kryptan.

1.08.30 Någon konstaterar att batteriet (som kraftfältar antimaterian) tar slut strax före midnatt. Klockor tickar hela tiden överallt i den här filmen.

1.08.40 Kryptan. Den milde camerlengon ber länge (vilopunkt). Yttre och inre kista öppnas; vid den inre kistans öppnande antyds att döda påvar luktar illa. Påvens mun är svartfläckig. ”God help us”, mumlar Vittoria.

1.10.10 Langdon och ett gäng drar iväg mot en kyrka med koppling till eld. Langdon påpekar för Pazzikopian att någon vet allt de gör. Pazzi är irriterad. Den tickande klockan – den här gången på någon husvägg – är nu typ sju minuter i tio.

1.11.20 Vittoria upptäcker att fader Silvanos dagböcker är försvunna. Hon misstänker skurkaktige Richter.

            Kommentar: Vid midpoint bör följande hända: efter att förr bara ha reagerat på saker ska huvudpersonen nu börja agera, bli proaktiv, ”ta kontroll över sitt eget öde”. Det är svårt att se något sådant i den här filmen, kanske därför att Langdon är en sådan superduperhyperhjälte att han alltid har kontroll. Den som vill kan kanske se det som att Vittoria börjar blomma ut när hon misstänker Richter; hon är ju inte huvudrollen, men väl den kvinnliga sådana. Hm.

1.11.30 Camerlengon upprör kardinalerna genom att strömma in i konklaven och säga: ”Det har hänt en grej”.

1.11.50 Klippen blir alltid snabbare när något dramatiskt (vilket oftast innebär en avrättad präst) är på gång. Pazzi kör nu som en galning mot Santa Maria della Vittoria. (Parentes: hela tiden händer saker på platser som både Dan Brown och filmmakarna anser vara välkända av amerikanska turister. ”Det är Pantheon älskling, där var vi, minns du det?” etc.)

1.12.10 Klipp tillbaka till camerlengon i Sixtinska: ”Vi är under attack från en gammal fiende: The Illuminati ...”. Detta växer till ett brandtal om att förena kyrka och vetenskap – fast kyrkan ska segra. Hm. ... Ett av Hitchcocks uttalanden om tickande klockor var ungefär ”Om vi vet att det finns en tidsinställd bomb under bordet, och vid bordet sitter två människor som pratar om baseball, så är det det mest spännande samtal om baseball vi någonsin har hört”. Njae. Jag finner inte camerlengons predikan så fängslande. I såna lägen vill man först och främst veta hur det ska gå – som vanligt: Don’t bore us, get to the chorus.

1.14.00 Äntligen klipp till Santa Maria. Text: 9:58 PM. Och just då slår kyrkklockorna tio. Gänget tar sig in, i vanlig ordning för sent, och ser en korsfäst (egentligen; hängande i handlederna) präst brinna. Brännmärkt med ordet ELD. Langdon försöker rädda honom medan glasögonskurken diskret skjuter några poliser. Pazzi dör, precis som i Hannibal. (Nej, det är inte samma skådis, dom påminner bara om varann. Men ändå.) Till slut överlever bara Langdon.

1.17.10 Höjdarkardinalen meddelar camerlengon att konklaven inte avbryts: gå och hitta bomben – om den nu existerar. Nån annan meddelar den osympatiske höjdarkardinalen att han bör avsäga sig ordförandeskapet – så att man kan få en majoritet, nämligen för höjdaren själv. Han verkar inte helt ovillig.

1.18.50 Langdon räddas ur en källare i Santa Maria.

1.19.20 Richter, den skurken, läser fader Silvanos dagböcker. Ilska Vittoria tar sig in och vill ha dem. Får dem inte. Hon blir arg, Richter skrattar åt henne, och i ett skälvande ögonblick kring 1.20.10 skrattar han och ser ut exakt som Putin: vi ser det generiska skurkskrattet. Aha! Avslöjad!

1.20.10 Glasögonskurken lagar några små blessyrer medan någon lever om i bilen – den siste prästen. Skurken visar sig nu, trots sin mördande effektivitet, vara en liten Ynk och klagar patetiskt: ”Father ... they’ve made me a sinner.” Langdon räknar ut var det sista mordet ska ske och ritar mycket filmiskt upp ett kors över Rom (1.22.10).

1.22.45 Två poliser har fått order att föra Langdon till Vatikanen, men med sin charm och entusiasm övertalar han dem (”He’ll be dead in fourteen minutes!” klocktickar han åt dem) att i stället köra honom till Piazza Navona.

1.23.00 Camerlengon beordrar två underhuggare: Om kyrkan fortfarande är i fara klockan 23.45, evakuera kardinalerna. Eftersom vi har fått veta att antimateria-ka-boom blir på 5 kiloton (en tredjedel av ”Little Boy” i Hiroshima) känns detta lite snålt tilltaget. Men okej, det har väl med klockticket att göra.

1.23.20 Fontana dei Quattro Fuimi på Piazza Navona. Langdon anländer, för en gångs skull med hela fem minuter till godo. Glasögonen har ihjäl ett antal poliser, klockan slår elva och han dumpar en präst i fontänen: ”Death by water”. Skurken drar iväg men Langdon lyckas rädda prelaten.

01.29.00    Langdon och en liten armé kommer till Castel Sant’Angelo och ränner omkring där. Vredgade Vittoria berättar att Richter snodde dagböckerna. Lapidariske Langdon kontrar med att hennes behållare finns någonstans här. Det har gått flera minuter utan att någon har nämnt vad klockan är. Och sen ser Langdon några statyer: ”They’re pointing to it! The angels! The canister must be down there!” och än en gång undrar man varför skurken/skurkarna har ansträngt sig så hårt för att få sin plan avslöjad. – Mer rännande. Man hittar skurkens minibuss, fullproppad med döda poliser. Och Robban och Vittoria (Vittan? Får man säga så?) hittar en passage till Vatikanen, medan glasögonen ser att han har fått sina utpressningspengar och tänker dra.

1.31.00 Richter vägrar evakuering.

1.33.40 Bevakade av glasögonskurken letar Langdon och Vittoria efter behållaren. Hon vill ge upp men Langdon hittar de fyra brännjärnen – och ett femte, två korslagda nycklar: påvens sigill. Och det måste ju betyda, förklarar Langdon, att innan ka-boom ska påven brännmärkas och mördas. ”Men det finns ingen påve?” ... ”Camerlengon!”

            Kommentar: Här, lite mer exakt efter tidtabell, kommer den andra stora vändpunkten. Allt går ut på att brännmärka och mörda påven, och sen spränga hela skiten – men i stället för en påve är det en konkret person hotet handlar om, camerlengon, som vi har lärt känna som ödmjuk och vänlig – vilket ökar insatserna.

1.35.00 Och här kommer skurken. Han tvingar Vittoria att slänga sin mobil i elden och förklarar att han har låtit bli att döda dem för att ingen har bett honom. (Det blir då svårt att förstå alla de poliser han har mördat, men aldrig Langdon – har han fått speciella order om att låta Langdon leva? Här borde producenten ha sagt: ”Jag har ett trovärdighetsproblem med den här scenen ...” Men det är inte meningen att man ska tänka så mycket, eller, som sagt: ”Man sko int begrip allt.”)

1.36.35 Richter kommer till camerlengon och låser in dem.

1.36.40 Skurken med glasögon rappellerar ned på utsidan av kastellet. Langdon och Vittoria ränner omkring i kulvertar och på bröstvärn. Skurken tänker dra. Han sätter sig i en bil – som prompt exploderar. Tji skurk. Någon annan ligger alltså bakom. – Richter går ned i en källare. Folk försöker få träffa camerlengon men får inte, medan Langdon och Vittoria bankar på en dörr för att bli insläppta.

1.38.50 Camerlengons medhjälpare släpper in dom och får veta: ”The camerlengo is in danger!” – en nästan poetisk, assonerande rytm. Gänget rusar till ett rum där Richter tänker skjuta camerlengon men själv blir skjuten, liksom en annan prelat som camerlengon utpekar som ”Illuminatus!” Camerlengon ger order om kardinalsevakuering. Den döende Richter håller fram en nyckel som Langdon tar. Med hjälp av brännjärnets position och det faktum att Petrus, den förste påven, korsfästes upp och ned, förstår de vis Langdons överlägsna intelligens att ka-boom finns i Petrus grav.

1.40.30 Evakuering pågår. Gänget rusar ned till Petrus grav och hittar bomben (1.41.30). Camerlengon är på väg till den men hejdas av Vittoria: ”Don’t touch it!” Och Langdon tickar upphetsat: ”We have seven minutes!” Vid 1.42.30 påpekar Vittoria att ”det är kallt här nere, eller hur?” – vilket betyder att batterierna tar slut snabbare. Hon vill lämna bomben och dra men camerlengon tycks inte gilla tanken på att spränga hela Vatikanens underjord: han tar bomben och drar.

1.43.00 På jordytan samlas folk på Petersplatsen, trots alla hot.

1.43.20 Camerlengon jagas upp på jordytan, med ka-boom i händerna. ”Una bomba!” ropar menigheten, och camerlengon säger till den väntande piloten att han ska flyga själv. Camerlengon lyfter, med bomben; vi förstår, liksom hans gäng, som kommer upp ur underjorden, att han nu offrar sig för Gud, kyrkan, folket, traditionen etc. ”Herregud!” säger Langdon. Camerlengon stiger rakt upp och gör korstecknet. En tår rinner längs Vittorias kind.

1.46.02 Folk pekar uppåt – och se: En fallskärm. Närbild på antimaterian i den övergivna helikoptern, och äntligen: ka-boom. Det är kanske taskigt att fundera så här, men Hiroshimas ”Little Boy”, tre gånger starkare med sina 15 kiloton, detonerades på ca 600 meters höjd för bästa effekt, och bilderna i den här filmen ser inte ut som om ka-boom händer särskilt mycket lägre ... Visst blåser det lite, folk rullar omkring eller kastas iväg på Petersplatsen, Peterskyrkans kupol tycks skadas, men camerlengon och hans fallskärm landar oskadda. Hm. (Men det här förklarar i alla fall en sak som jag har funderat över då och då sen första gången jag såg filmen: varför bara fem kiloton? Ja, förstås därför att nånting i stil med ryska Tsar Bomba, 50 megaton, skulle ha gjort de här scenerna otänkbara: ”no Rome no more”. – Så han landar, i princip oskadd , och att döma av folket tycks ingen alls ha blivit skadad. Ovationer.

1.49.20 Camerlengons underhuggare berättar för kardinalerna att camerlengon har räddat dom. Valet fortskrider. Langdon uppmanar Vittoria att forska vidare. Folket sjunger.

1.51.00 Kardinalerna diskuterar möjligheten att göra camerlengon till påve. Överkardinalen är skeptisk – han är ju själv ute efter det giget – men blir överkörd: det är Guds mening, etc.

1.52.40 Några underhuggare kommer för att hämta camerlengon till Sixtinska. Han funderar och nickar. Vittoria letar forskarkollegeprästen Silvanos dagböcker hos Richter. Ja, och hon lyckas på något sätt utföra det magiska tricket för att öppna det hemliga facket – vid det här laget har manusförfattarna också slutat bry sig. Och titta, nyckeln som den döende Richter gav Langdon låser upp hans dator – och genast ser vi en inspelning där Richter bevisar för camerlengon att det är denne som ligger bakom allt; som har uppfunnit de ”återuppståndna” Illuminati, hittat brännjärnen, lejt glasögonmördaren osv etc, allt för att skapa en fiende som ska ena kyrkan. Richter pistolhotar, camerlengon brännmärker raskt sig själv, döljer brännmärket med kläderna, skriker, och folk strömmar in och skjuter Richter.

            Kommentar: Och det här stället, tio minuter från slutet i en tvåtimmarsfilm, kallas ”climax”: alla plottar och subplottar, huvudhistorien och bihistorierna, löper ihop, lydigt enligt regelboken. Men det är inte riktigt över ...

1.57.30 Högstahönskardinalen får se inspelningen.

1.58.00 Camerlengon haltar in i Sixtinska. Kardinalerna är, som vi brukade säga för ett antal år sen, ”stoneface”. (”Vad sa hon när du gjorde slut? Hon var stoneface alltså.”) Överkuckukardinalen haltar fram mot honom. Camerlengon går. Överkuckut säger till C-killens gamla medhjälpare: ”Do it gently. Within these walls.” C-killen förföljs i en av filmhistoriens mest beprövade scener av först en eller två, sen fler och fler svartrockar, först gående, sen springande, genom vad som ser ut som en märkligt oskadad Peterskyrka. Han tar ett brinnande vaxljus (men ljusen borde väl för guds skull ha slocknat när det small nyss?), går ned i underjorden, och där nere häller han bensin, gissar jag, över sig och anbefaller sin ande till Fadern. Och bränner upp sig. Och röken, som stiger upp genom någon av Vatikanens skorstenar, är vit. (Stämmer det? Brinner människor med vit rök?) Och folket jublar medan reportrar talar om camerlengons tragiska död av sina skador.

            Kommentar: Den sista formdelen kallas ”avtoning”: alla skurkar är fast, all sorg blir till glädje, all spänning är upplöst, alla filmers Bogart får sin Bacall (eller alla Vittorior får sina Langdonar). Här kommer den:

2.02.00 (Avtoning:) Den nye påven presenteras. Langdon och hans nya flickvän tackas; Langdon får låna en Galileo-bok på livstid. Vittoria kommer fram, men inte fan får hon nånting. Vi ser en påvlig ring på en kudde och får veta att den nye påven har tagit namnet Lukas. Överkuckukardinalen meddelar Langdon att han tackar Gud för att ha sänt denne som hjälp till kyrkan. Langdon tror inte att Gud har sänt honom, men kardinalen mässar: ”My son ... of course he did.” Nypåven tar emot ovationer. ... Och sen: ”Directed by Ron Howard.”

Kommentar: En annan sak som jag har blivit lite less på under den senaste tiden är Neil DeGrasse Tyson i nyversionen av Carl Sagans (och Ann Druyans, misstänker jag – det sägs att hon, Sagans fru, nu änka, skrev det mesta av Contact) serie Cosmos. Cosmos är förstås tv, vilket innebär att reklamavbrott kommer med jämna mellanrum – typ sju minuter, efter myten om att människor kan koncentrera sig så länge. Jag vet inte. Men de där jämnt utplacerade avbrotten, med stigande musik som plötsligt bryts, är lika störande som Langdons ständiga hjältedåd. Och jag retar mig faktiskt också på att Tyson (DeGrasse Tyson? – jag vet inte hur långt hans efternamn är – ser så ini helsike självbelåten ut. Hela tiden.

Jag tror att det var David Gerrold, han som skrev Star Treks The Trouble With Tribbles vid 22 års ålder, som i sin skrivarhandbok nämnde ”kylskåpsfrågor”. En kylskåpsfråga är en fråga som dyker upp efter att man har sett en film, typiskt när man har kommit hem och öppnar kylskåpsdörren och kommer att tänka på någon scen i filmen: Vänta nu – det där stämmer inte. I Cosmos stämmer det allra mesta (som om jag skulle ha nån aning – det verkar vederhäftigt för mig, menar jag, och upplysningarna om vetenskapens hjältar är kul att fräscha upp). Men i Angels & Demons kommer frågorna som på ett pärlband innan scenerna ens har tagit slut. Att se om en sån film blir svåruthärdligt. Och det värsta är att Dan Brown-filmandet bara fortsätter; jag har genomlidit både Origin och Inferno. Herregud. Att man aldrig lär sig. Fast jag kommer i alla fall inte att se om dom filmerna: fool me once, shame on you; fool me twice ...
Ja, och titeln på detta är förstås ett anagram på Änglar och demoner. Med Ayn Rand-blink. Film borde vara konst. Men intäkterna blir ofta viktigare än utförandet: ”the old in-out, in-out”.

Kåseri signerat KG Johansson