Kölden strålar upp genom golvplankorna. De känner den mot sin hud när de vaknar. Kölden sipprar in genom tapeterna. Den finns där i skuggorna dit det fladdrande eldskenet inte når. Kölden är hos dem, och genomsyrar allt. Det sista de känner, alldeles innan de somnar in, är hur kölden bryter sig genom cirkeln av värme och ljus, som en fiende i natten. Den senaste veckan är det som att världen utanför inte längre finns. Deras egna andetag immar glaset så att de inte kan se ut genom vardagsrumsfönstren.
Det är skymning och de hjälps åt att flytta soffan närmare kaminen. I skenet av fotogenlampan på vardagsrumsbordet leker Daniel med en gryta och en visp. Han har overall och mössa på sig och vantarna gör hans rörelse klumpiga.
”Men för helvete, flytta på lampan innan ungen eldar upp sig själv!” Olav släpper soffan och rusar fram mot bordet. Daniel ryggar undan och Olav lyfter försiktigt fotogenlampan och ställer den i fönsterkarmen istället. Han kan känna Siris ögon i ryggen innan han ser dem.
”Det är då fan vad du skriker”, säger hon, ”han var ju inte ens i närheten av den.” Olav rättar till mössan och släpar soffan de sista decimetrarna fram till kaminen.
”Nehej”, säger han mellan tänderna, ”men ska han välta ut den enda lampan vi har? Det vore just snyggt.”
”Vi har ju faktiskt ficklamporna. Fattar du inte att han blir rädd när du gastar så där!”
”Ja men ska vi använda dom hela tiden, vad ska vi då göra om batterierna tar slut?” Siri sätter sig i soffan och Daniel springer fram till henne.
”Mamma!” Ropar han, ”jag vill vara hos dig.” Han kryper upp i hennes knä och hon lyfter på mössan och kysser honom där hårfästet börjar. Olav står kvar vid soffryggen en kort sekund. Mamman och sonen ser plötsligt så äckliga ut. Som dumma djur med förvridna och bleka ansikten. Speciellt Siri. Han tänker på hur han i början brukade ligga vaken om nätterna och titta på henne när hon sov. Han ruskar på huvudet.
”Jag går och hämtar in mer ved”, säger han, men ingen av dem svarar.
Luften som slår emot honom är råare än den inomhus men håller ungefär samma köldgrad. Han lägger märke till hur skitig och ovårdad tomten ser ut. Smutsad. Ett krispigt frosttäcke slickar gulbrända, döda grässtrån mot marken. Leksaker ingen orkade plocka in i garaget i höstas ligger kvarglömda som strödda för vinden. En barnvagn med bara ett hjul kvar, spadar och hinkar, en trampbil som en gång var mörkröd men som nu är bleknad av regn och rusk till en nyans av rosa.
Olav stannar till och ser ned mot skogsbrynet. Den täta granskogen reser sig som en mur av lavade stammar och rispande grenar. Ord som obeveklig, kraftfull och evig, löper genom hans tankar.
Han minns den stora stormen som förvandlade mäktiga skogsområden till sargade kalhyggen över en natt. De orkanliknande vindarna som slängde runt och spred urgamla stammar som plockepinn över vägar och ängar. Tanken slår honom hur godtyckligt stormen svepte markerna. På en del ställen föröddes hela tunnland, medan på andra ställen –ställen som här- lämnades hela skogarna oberörda. Olav rycker på axlarna. Det gjorde veden billigare åtminstone, och tur var väl det. Veden ger åtminstone värme.
Det är inte förrän Olav står i vedboden som det slår honom att han glömt vedkorgen. Han fyller ett fång i vänster arm istället. Vedträna skaver genom tröjan och flisor sticker mot hans nakna handled, där i glipan som tröjärmen slutar och handsken börjar. Siri tittar på honom när han kommer in genom dörren.
”Det där räcker inte länge”, konstaterar hon. Olav lägger ned träna jämte kaminen i en prydlig trave.
”Som om jag inte vet det”, säger han innan han tar vedkorgen och går ut igen. Med en smäll som skakar väggarna stängs dörren efter honom.
”Är pappa arg”, frågar Daniel och kryper närmare Siri i soffan. Hon tar honom i knäet och vyssjar honom men säger ingenting. Väggarna i vardagsrummet är kala och hånfullt bleka i fotogenskenlampans sken. Hon tänker på alla foton och tavlor de planerade hänga upp när de flyttade in. Hon tittar på de fula gardinerna de fick låna av Olavs mamma, som fortfarande hänger kvar. Övervåningen som aldrig blir möblerad orkar hon inte ens tänka på. Siri blinkar bort en tår och kysser Daniels panna. Den känns lite varmare än vanligt. Hoppas det bara är kaminen tänker hon.
Bara han inte blir sjuk nu också.
När Olavs välbekanta siluett fyller dörrposten, ler Siri utan att få gensvar. Den gamla kaminen rasslar och knäpper, och i det dunkla, fladdrande skenet ser hon att han fortfarande är spänd. Hon känner igen det så väl efter de senaste åren; den sammanbitna käken som ristar fårorna kring munnen, de uppdragna axlarna och den där envisa rynkan mellan ögonbrynen.
”Olav”, säger hon medan han blåser på glöden och lägger in ett nytt vedträ, ”jag tänkte att vi kanske borde turas om att fylla på kaminen inatt. Så är det kanske inte lika utkylt i morgon bitti, och Daniel kanske kan sova utan overallen på.” Olav ler bistert och nynnar för sig själv.
”Åhhh, tennsoldat och eldvakt. Åååh, tennsoldat och eldvakt. La-la-la.. drömmer om en het natt. La-la-la.. drömmer om en het natt.” Sedan skrattar han till, som åt något roligt minne hon inte delar.
”Vadå tennsoldat”, säger hon, ”jag förstår inte.”
”Nej”, svarar Olav, ”det trodde jag inte heller att du skulle.” De bäddar åt Daniel i soffan och rullar ut sin egen madrass alldeles nedanför. Så nära kaminen det bara går. Siri läser en godnattsaga om en anka på vandring och ligger hos Daniel tills han somnat, innan hon kryper ned på madrassen.
Där letar sig Olavs kalla fingrar in i gliporna mellan ytterkläderna, hon kryper nära och de drar ned kläderna så gott det går utan att täcket ska ramla av. Madrassen är smal och golvplankorna känns mot ryggraden genom stoppningen.
Det är inte skönt. Bara hungrigt, hårt och känslolöst. Det känns som metall och iskall mekanik under hans skinn istället för kött och blod. Han vrider hennes armar och låser fast hennes händer med sina, tills hon kvider. Han spottar och väser i hennes öron, allt det elaka och allt det fula som ingen någonsin skulle få kalla henne igen. Det lovade han en gång för länge sedan.
”Sluta Olav, sluta för helvete! Du väcker ungen!” Väser hon, och njuter av att känna honom stelna till och stanna upp, sakta slakna.
Olav blir liggande på henne en stund till, och bara deras andetag hörs. Till sist rullar han av och vänder ryggen mot henne. I kaminen sprakar glöden till och skenet längs taket och väggarna får skuggorna att dansa.
I väntan sträcker sig de stumma stammarna mot köldtyngd nattrymd.
Skogen är snårig och tät. En labyrint av gran, tall och slingrande rötter. De få stigar som finns är igenväxta av ormbunkar och sly. Djupare in i skogen, där alla stigar tagit slut, växer skogen ännu tätare och mörkare. Snödrivor ligger kvar under grenruskorna, fast det är veckor sedan det plötsliga snöovädret svepte in från kusten. I skuggorna, dit ingen töande sol nått har snön har frusit hård som is. Ett tunt vintertäcke bleker mossan och stubbarna där skogen öppnar sig i en cirkel av höga, frostsprängda furor.
Träden har stått där länge och deras rötter löper djupt i myllan. De är äldre än själva skogen. I ena eller andra skepnaden har deras cirkel alltid funnits där och kommer alltid att finnas där.
Från tomma intet öppnar sig en reva i cirkelns mitt. Det knakar i grenverk och köldsvepta stammar när träden i cirkeln böjer sig, förvrids och fogar sig. Med ett dovt, brakande ljud tvingas rötter upp ur genom tjälen och drar med sig stora sjok hårdfrusen jord.
Luften tätnar när revan i cirkelns mitt vidgas, som om någon skurit atmosfären ett djupt, pulserande sår.
Genom skogen vrålar en virvelvind från ingenstans och döda träd faller i dess spår.
Revan ur intet, ur natten, spyr en kaskad av blod, exkrementer och vävnad. Ett hopslingrat bylte faller till marken i cirkelns mitt. Frosten förångas till blek rök. Mossan under henne bränns till ett asktäcke av lockiga sotflagor. En vämjelig stank fyller mörkret.
Det mörka håret, tjockt och klumpat av efterbörden, rör sig som en levande varelse över marken. Tentakelliknande hårstrån gräver sig ned i den frusna tjälen, likt rötter som söker näring ur jordens rikedom. Långsamt, ännu pulserande som ett skärsår i mörkret, sluter sig revan ovanför henne och blir till bara vanlig luft igen, som om den aldrig existerat alls.
I ett sprakande eldhav förkolnas gläntan. Ett efter ett tar de frostsprängda furorna fyr med höga, vilda lågor. I fosterställning blir hon liggande med sina hårrötter fästa djupt i den brända marken, tills allt blivit till aska blott.
Med sina åtta armar och sina väldiga, bakåtledade ben tar hon spjärn och sliter loss håret ur jorden med ett knastrande, sjukt läte. Hennes ansikte är fortfarande randat av blodet och efterbörden från hennes födelse. Hennes ögon är tjärnar, bottenlösa och utan nåd. I triumf vrålar hon mot det stjärnbeströdda himlavalvet, mot iskylan och oändligheten.
I drömmen går Siri den välbekanta vägen förbi sparbanksvallen till sina föräldrars gamle läkare. Med sig bär hon det aborterat foster hon hittade under trappan i morse. Det är spretigt och förvrängt, mer likt ett trasslat nystan än en människa.
Siri har virat det i sina sängkläder för att hon skäms. Tänk om någon såg. Tänk om hon möter någon som känner igen henne. Siri går genom det tomma väntrummet in till kontoret, som om hon vore väntad. Gamle läkaren ser ut precis som han alltid gjort, med glasögonen på näsan och allt.
Hon lägger varsamt fostret på skrivbordet mellan dem och vecklar ut de fläckiga sängkläderna. Nu ser man tydligt att det är en flicka. Gamle läkaren brummar och hummar, medan han petar på det med sin penna. ”Problemet”, säger gamle läkaren till Siri, alldeles innan hon vaknar, ”är att hon föddes utan själ.”
När Siri väl öppnar ögonen är kaminen sedan länge slocknad. Daniel har hämtat en halsduk och docka som han leker med på vardagsrumsgolvet. Dockans döda ögon får henne att tänka på fostret och på drömmen. Gamle läkarens piptobak hänger kvar i luften.
”Daniel. Älskling. Du måste ha mössan på dig. Kom hit”, viskar Siri och gnider bort sömndimmorna från ögonen. Hennes andedräkt syns redan. Hon drar motvilligt undan täcket och sätter sig upp. Daniel kommer lydigt fram och Siri tar på honom mössan och drar ned den ordentligt över hans öron. Kysser hans panna.
”Vi vill ju inte ha öroninflammation mitt i allt”, säger hon och pojken nickar, utan att riktigt förstå vad hon pratar om. ”Kan du hämta mammas skor som står där ute i hallen. Just dom ja! Tack så mycket, mammas duktiga kille.” Hon pussar honom igen, den här gången på kinden. Hon snörar på kängorna innan hon kliver upp från madrassen. Framme vid gasspisen i köket, sneglar hon mot vardagsrummet där Daniel är helt uppslukad av sin lek. Hon kan med gott samvete börja med kaffet, tydligen är det ingen brådska med frukosten än så länge. Han åt ju bra igår kväll.
Det är iskristaller i vattendunken och den är klumpig att använda till att fylla grytan. När vattnet kokat upp öser hon det i ytterst små etapper genom filtret över kannan. Varsamt, för att det inte ska flöda över. Det är inte det lättaste och nog tar det sin tid, men när väl kaffedoften fyller köket, känns det värt all möda i världen.
I vardagsrummet har Olav vaknat. Han låter Daniel hjälpa till med att tända kaminen. De skrattar tillsammans, pojkens skratt är klingande silvermynt och Olavs är morgonkraxande kråklikt. Siri betraktar dem i smyg, innan hon går in med en mugg rykande hett kaffe.
”God morgon älsklingar!” Men Olavs leende bleknar bort och han vänder sig från Daniel. Låtsas upptagen.
När Siri ger honom muggen nickar han bara. Hon sätter sig ned i soffan och Daniel kryper upp i hennes knä. Vedträna och tidningspappret i kaminen glöder, men vill inte ta sig.
”Jag fryser mamma”, säger Daniel och hon trycker hans huvud mot sitt bröst. Olav får något mörkt i blicken. Med rakan rotar han runt bland sotflagorna, trycker in en bit tidningspapper till mellan träklabbarna och tänder igen. Daniel leker med Siris hår. Han tvinnar det runt, runt kring sina fingrar. Lågan fladdrar upp, men falnar till glöd för att sedan slockna helt. Olav suckar uppgivet.
”Jag får gå och kolla om vi har lite fnöske och mindre bitar. Det behövs ändå mer ved, förr eller senare.” Siri nickar. Han sätter sig på madrassen och snörar på kängorna. De är spruckna och slitna.
”Vet du vad jag är allra mest trött på”, frågar han och Siri skakar på huvudet. Sekunden efter skakar även Daniel på sitt, som ett eko av sin mor.
”Det är att behöva klä på sig hela tiden. Att vara påklädd fanimig dygnet runt. Den jävla mössan, vantarna och så skorna. Tänk bara känslan att vara barfota.. Tänk bara..” Han tystnar.
”Tänk bara en varm dusch”, säger Siri, ”det är vad jag saknar allra, allra mest. Eller ett riktigt, ångande bad.” Hon lyfter loss en hårlock ur Daniels tvinnande barnfingrar och luktar på det. Håret luktar stekos och unken förrådsmadrass.
”Ja, fy fan vad skönt det hade varit” säger Olav.
”Jag vill också bada”, säger Daniel och de skrattar bägge. Olav möter hennes blick nu. Det mörka är borta, som det aldrig varit där.
”Vill du ha någon frukost”, frågar hon.
”Nej, bara kaffe än så länge”, säger han och kysser både henne och pojken innan han tar vedkorgen och går ut. ”Håll det varmt åt mig.”
Ovanför och bortanför granskogsmuren hänger halvmånen blekgrå och iskall kvar. Himlen är en skiss av blyerts och sprucken gråsten. Om solens rundel finns där någonstans vid horisonten, gömmer den sig väl denna morgon.
Olav stannar till och tittar på sitt hus från utsidan. Färgen på fasaden ser nött ut, flagnande som fiskfjäll. På vissa ställen är det ännu värre däran. Det såg så charmigt ut i somras, på visningen. Som något att fylla rastlösa kvällar med, som något att göra med en radio i fönstret nedanför och immiga flasköl i kylskåpet. I det bleka morgondiset känns de där sommardagsplanerna tusen år borta. Hade Olav inte vetat bättre, hade han trott att huset var obebott. Alla fönster är övertäckta av rimfrost, utom just de i vardagsrummet där kaminen och deras andetag håller kölden på avstånd.
Han fyller vedkorgen och letar som bäst efter avskavda barkbitar och flis, när ett hundskall bryter tystnaden. En grönklädd man närmar sig längs vägen. En gråhund springer vid hans sida. Mannen har stora, svarta stövlar och bär ett gevär över axeln. Olav går ut på tomten och klappar på knäna.
”Kom då Akke! Kom då gubben!” Hunden springer fram till honom, men bromsar vaksamt in bara meterna före. Sniffar på hans utsträckta hand, och rusar sedan vidare i en lång halvcirkel över fälten. I träda, har Olav lärt sig att det heter när inget odlas längre. Alla fälten häromkring ligger i träda.
”Hej Ove” säger han och den gamle mannen lyfter glatt handen och nickar samtidigt. ”Är ni på väg ut på jaktrunda?”
”Jo.. Nu ska du tro han har längtat ut hela veckan”, säger Ove och tittar efter hunden. Han rättar till geväret över axeln. Olav nickar och tittar också han efter hunden som nu har stannat och sniffar i diket längre neråt grusvägen.
”Det kan jag tänka mig”, säger Olav och nickar igen. ”Själv tycker man ju det är så kallt att man helst vill vara inne.” De skrockar båda. Ove med hela kroppen, så att geväret nästan faller av. Han sneglar upp mot de rimfrostade rutorna.
”Har ni haft strömavbrott? Jag har sett att ni har haft nedsläckt ett bra tag nu.” Olav känner en kall svettrand utmed ryggraden och kinderna bränner till trots att kylan står som brandrök ur hans mun. Med ett dånande som av åska slår enorma käftar av järn ihop, låser honom på plats och sliter girigt genom vener och kött. Samma käftar han känt runt sin hals, alla de ändlösa timmarna i telefon sedan första räkningen. Den där känslan av att inte kunna andas. Den där känslan av att gå i närstrid med något ansiktslöst och ofrånkomligt, som de gulnade fotografierna av statarlängorna i mormors bokhylla.
”Nej inte direkt”, säger han och skrattar till, alldeles för gällt, ”det är lite krångel med elen bara. Bolaget säger att det är nedfallet efter stormen som krånglar nu igen. Det skulle varit fixat för två veckor sen, men de verkar inte kunna hitta felet.” Ove nickar och kliar sig på hakan. Det ser inte ut som han riktigt tror på vad Olav säger.
”Jo, det känner man igen se. Det kan dra ut på tiden, sånt där.” Olav nickar och de tittar båda på hunden igen. Den springer fram och tillbaka i skogsbrynet. Gläfsande och morrande.
”Det var då hemskt vad hon är orolig i själen idag då”, säger Ove och rättar till kepsen, ”bäst att få ut henne i markerna.” Bägge nickar, lyfter handen till hejdå och går åt varsitt håll. Olav har hunnit nästan fram till vedboden, när han hör hur Oves fotsteg tystnar mot gruset.
”Förresten, om ni behöver.. Jag menar tills bolaget har ordnat det hela, tvätta kläder eller något sånt kan ni ju alltid komma över. Pojken med.” Olav försöker le som en fri man, sorglöst och avspänt, men någon har satt fiskekrokar i hans kinder och genom hans läppar.
”Tackar så mycket”, säger han, ”men det ska nog lösa sig ändå. Vi ska ner till Siris föräldrar nu i veckan ändå.” Ove nickar och vinkar igen, innan han uppslukas av skuggorna i den uråldriga skogens mörkgröna svalg. På avstånd dör hundskallet bort och morgonen blir åter tyst över fälten.
De vaknar av hur Daniel sparkar med benen redan innan han skriker. Olav far upp från madrassen och fångar upp pojken precis innan de våldsamma kramperna slungar honom ur soffan och ned i golvet. Daniel slingrar sig i hans armar och skriker hysteriskt. Hans ögon är vidöppna, tomma som på ett djur eller som på en blind. Olav håller honom hårt mot bröstet, håller honom fast. Siri är bakom hans rygg och stryker Daniels panna, håller Olavs axel hårt. Efter en evighet och lite till blir skriken till ett ihåligt, högljutt gråtande. Den lilla kroppen rister i Olavs armar och han kan äntligen slappna av och trycka in pojkens huvud mellan sin axel och sin haka.
”Jag vill inte dö…”, jämrar sig pojken, ”..vill inte.. Låt mig inte dö snälla.. vill inte..” Siri och Olav ser förskrämt på varandra, men hyssjar honom sedan till tystnad. Olav lämnar försiktigt över den lealösa kroppen till Siri och hämtar ett glas torrmjölk. Han tänker att han måste göra någonting, vad som helst, han kan inte bara sitta där. När han kommer tillbaka håller Siri upp ett finger för sina läppar, Daniel sover redan djupt på soffan igen. ”Vilken jävla mardröm”, viskar Olav och Siri nickar blekt. När de konstaterat att han sover tungt igen, gör de te och pratar lågt och länge på madrassen framför kaminen.
”Jag tror att det är all stress som fick honom att drömma”, viskar Siri. ”Det är mycket för han också, han förstår mer än vi tror. Jag har ju själv drömt konstiga drömmar.” Olav nickar i stilla medhåll. Det fladdrande skenet från lågorna får henne att se yngre ut, samtidigt som hon ser äldre ut.
”Vi kan inte fortsätta så här. Någon måste göra nåt. Det håller inte, vi måste duscha, vi måste äta. Jag tror det är någon lag mot att stänga av strömmen för barnfamiljer.”
”Jaså? Inte enligt elbolaget. Där är det tydligen helt okej.” Olavs blick mörknar och Siri lägger en hand på hans arm.
”Jag orkar inte Siri”, säger han och gnuggar ögonen, ”jag orkar faktiskt inte mer fjäskande och inte mer skällande och jag orkar definitivt inte fler cykelturer till den där förbannade telefonautomaten. Det lilla vi har kvar behöver vi till mat och sånt och inte till fler telefonkort och jävla samtal som ändå inte leder nånstans.”
”Vi kanske borde ringa tidningen? Då måste något hända.”
”Ja, vi blir uthängda som fattiglappar i lokalblaskan och nån socialtant uttalar sig. Vad är det du inte fattar?” Siri hyssjar och tittar bort mot Daniel som rör sig oroligt. Olav sänker rösten.
”Jag menar, de kommer bara att kräva att vi säljer huset och flyttar härifrån. De kommer att idiotförklara oss för att vi köpte ström avtalslöst.” Hon nickar och tittar ned på sina fingrar. Hennes ögon ser blanka ut, elden reflekteras i dem. Olav stryker henne över håret, ömt.
”Jag är också trött. Vi får svälja stoltheten och gå bort till Ove. Lägga korten på bordet, låna hans dusch och se om han har några förslag. Han verkar inte skvallrig av sig.”
”Men det känns så fel”, säger Siri med tjock röst, hennes underläpp vill inte sluta skaka, ”att tränga sig på hos en gammal människa. Som några jävla tiggare!”
”Han kanske inte ser det så. Fan, han kanske blir glad åt lite sällskap. Du vet hur gamla människor är.” Hon nickar och blinkar bort tårarna. Harklar sig.
”De kanske ringer igen. Från jobbet alltså.” Olav flinar till och tittar in i de dansande lågorna.
”Eller hur? Nu när det börjar närma sig tusentimmarsgränsen lär de ta in vem som helst att torka gamlingarna i röven. Bara det inte är du.”
”Ja så är det väl”, säger hon långsamt och eftertänksamt, medan hon kämpar med stenen i halsen, ”Och lika bra är väl det. Hur fan skulle jag ta mig fram och tillbaka utan bil? För här finns ju ingen som kan laga den..” Hon väntar på att han ska svara något, åtminstone reagera men han tiger. Till sist lägger hon sig ned på madrassen och drar upp täcket till hakan. Olav sitter kvar en stund, innan han också lägger sig ned.
”Jag vill inte dö”, säger Siri ut i tomma luften. ”Jag undrar vad han drömde egentligen.”
Stigen tar slut, åtminstone ser det så ut.
Som att den skuggade bruna och mossbetäckta marken helt enkelt sväljer stigen och breder ut sig i all oändlighet därefter. Det sticker i Oves näsborrar, inte av kåda eller murken ved. Något smutsigt, något förorenat. Han tänker på kemiskt avfall i gula tunnor med döskallar, som på teve. Han stannar till och tar stöd med ryggen mot ett träd. Händerna darrar, liksom hans knän. Det är något fel, alldeles onaturligt. Hans skenande puls vet det. De iskalla fingrarna av panik längs nacke och rygg vet det också. För andra gången på kort tid öppnar han bössan för att kontrollera de bägge patronerna, som om han inte litade på sina ögon första gången.
Det har alltid funnits något i den här delen av skogen, det vet ju alla. Ove har vetat det sedan han var en liten pojke. Något hotande men ändå lockande, som har fått honom att känna sig småfarlig och rentav olydig av att ens befinna sig där. Ove minns sin far, hur ögonen glimmade på gubben första gången han berättade för Ove om vägen dit. ”Håll dig bara därifrån i god tid innan skymning” sade far den dagen. Men nu står Ove tryckt mot en stam där alla stigar tagit slut och han är inte längre säker på att han hinner tillbaka innan mörkret är över honom. Och hunden är borta, kanske finns inte den heller mer.
Ove tänker på hur kistan såg ut den där dagen, med blommor och allt i det lilla kapellet. Han tänker att det egentligen inte gör något om han faller ihop här ute. Om det inte varit för den rackans hunden hade han nog avslutat det hela själv för länge sedan. Livet har varit så jämngrått sedan den förbannade stormen.
Han i Larssons gamla hus pratade också om stormen, men det var nog mest en undanflykt. Det verkar snarare som de har det lite knapert ekonomiskt. Det är många som är liknande sits och fler lär det bli.
Ove tvingar sig vidare. Om han ändå kunnat hitta en tillräckligt tjock gren att använda som käpp, men han vågar inte sänka geväret från tvåhandsgreppet, än mindre hänga tillbaka det över axeln. Han vågar inte ens ropa på hunden längre, och just nu är det tveksamt om han hade orkat få fram ett endaste ljud.
För sent lägger han märke till henne, som en hastig rörelse i periferin. Först rör hon sig sakta, vädrande, inkännande men snart onaturligt snabbt, så att rörelsemönstret blir ett suddigt skimmer av svepande armar och tovigt hår. Instinktivt lyfter Ove geväret och det räddar hans nacke från första attacken. Men de böjda, hullingförsedda klorna hinner skära djupt in i hans lår. De sliter genom vävnad och tyg. De hakar sig fast och drar med senor och brosk. Bägge hagelpatronerna går av och skrämmer varelsen att dra sig tillbaka, svepande mellan träden som en ryggande hyena.
Ove vrålar och håller för sitt trasade ben med bägge händer när första chocken släpper. Den gamle mannens skrik och strömmen av blod gör henne vild. Hon tjattrar och rör insektslikt på sina åtta armar. De väldiga käftarna är vidöppna, blodiga och täckta av hundhår.
I smärtan känns allt så fjärran, som att Ove ser på utan att egentligen medverka. Som att det är en annan person än han själv som hukande löper iväg genom den oländiga terrängen, klumpig som en puckelrygg med händerna kring benet i ett fåfängt försök att hindra blodflödet. Det tar inte lång tid förrän Ove snubblar och sjunker ned på det sargade vänsterknäet. Han klarar inte att resa sig igen, utan blir stående som en friare i sagoböckerna. Han flåsar våldsamt och ögonen vill inte sluta rinna, medan han far runt med blicken, kisar in mot träden och stenarna utan att få en skymt av varelsen.
Det ligger snödrivor ligger kvar under grenruskorna, fast det är veckor sedan det plötsliga snöovädret svepte in från kusten. Ove lägger märke till hur kylan har murat fast nedfallna barr och barkflagor från stammarna. Det får snödrivorna att se missfärgade ut. Smutsade. Ove tänker på att stormen borde ha ändat hans liv också, och inte lämnat honom ensam kvar. Blodet från hans söndertrasade ben ångar i vinterluften. Han ser upp mot himlen men ser ingenting annat än ett myller av barrade grenar som överlappar varandra i all oändlighet. När hennes skugga slutligen faller över marken framför honom, är hans ögon redan slutna.
När de vaknar har solen brutit genom de blygrå molntäckena för första gången på en evighet. Daniel är butter och petar i morgongröten. Inne på toaletten turas Siri och Olav om att snabbt skala av sig kläderna och skölja sig under armarna och mellan benen med det tinade vattnet.
”Jag ska nog ta cykeln in idag”, säger han när de dricker kaffe i vardagsrummet. ”Jag ringer tidningen. Eller socialen. Eller vem fan som helst, du har rätt i att vi inte kan fortsätta så här.” Siri ställer ifrån sig muggen och tar hans huvud i sina händer och kysser honom på ett sätt han glömt bort.
”Daniel, har du lust att följa med mig ut och hämta ved?” Pojken nickar Olav hjälper honom på med mössan och handskarna. ”Pappa kan allt behöva lite hjälp”, säger han och Siri skrattar. Daniel skrattar också, ögonen glittrar igen som de brukar. Mardrömmarna känns redan långt borta. På vägen ut till vedskjulet stannar Daniel och pekar bort mot skogen. Olav känner något iskallt längs ryggraden när han ser pojkens ansiktsuttryck. Själv ser han ingenting. Bara skogsbrynet och den eviga muren av mossgrön massa.
”Vad är det Daniel, vad ser du?”
”Månen”, säger pojken med förfäran i rösten, ”månen är uppe fast det är morgon. Varför är den det pappa?” Olav slappnar av, skrattar rent av till. Den gamla månrundeln hänger kvar som ett bleknat silvermynt mot skyns gråsimmighet.
”Månen gör det ibland”, säger Olav lugnt, fast han känner sig fortfarande orolig. Nervös i hela kroppen. Eller är det den fuktiga kylan som får honom att darra?
”Sätt fart nu, vi har inte hela dagen på oss.” Med en sista blick mot skogsbrynet följer Daniel honom tätt inpå, som om synen av månen skrämt honom från vettet. På vägen tillbaka försöker han till och med hålla Olavs hand.
”Lägg av unge! Ser du inte att jag försöker bära veden. Vad är det med dig?” När pojken svarar att han är mörkrädd, skrattar Olav.
”Men lilla gubben”, säger han. ”Det är ju dag nu, och mamma och pappa är ju här hos dig.” De går in i hallen. Olav torkar av de fuktiga sulorna mot mattan och som en skugga i miniatyr gör Daniel detsamma.
”Är det dag nu då pappa”, frågar han.
”Javisst”, säger Olav och går in med skorna, ”men sen blir det mörkt igen.”
Läs fortsättningen genom att bli betalande prenumerant!