"Vissa morgnar är det bara drömmen om Amerika
som får mig att orka upp ur sängen"
Hårdrockstidningen Close-Up Magazine gick i graven för fem år sedan, utan särskilt mycket väsen. Åtminstone inte tillräckligt väsen för att jag skulle märka det. Close-Up trycktes i staden där jag bor och tack(?) vare kontakter hade jag under många år tillgång till den gratis.
Det har varit en hel del musiktips och oförglömliga intervjuer under åren. Men för varje Mikael Sörling eller annan begåvning så har det funnits olidliga skribenter som formuleringsrunkat sönder såväl recensioner som intervjuer.
Ofta kunde man ta recensioner som en kvalitetsstämpel. Jag minns när Last Resorts You´ll never take us sågades som ”ölmagad och urbrittisk”, vilket fick mig att omedelbart beställa skivan.
Roligt var det också när Antipati i sin briljanta låt Punk på Berns tillägnade Close-Upskribenten Christoffer Jonsson(som senare tog sin frus efternamn) några syrliga strofer:
Droppar kreddig hardcore
Värnar misantropin
En uppmärksamhetskåt idiot; ett självtillräckligt svin
Egentligen är allt du vill är att vara en av dom
Dagens outfit varje dag
Kokain och Dom Perignon
Eftersom inget svider som sanningen grät Jonsson offentligt ut på sin blogg, bara för att något år senare dömas för att ha köpt just kokain.
Sista åren prenumererade jag på Close-Up, men allt mindre entusiastiskt. De flesta nummer blev liggande mer eller mindre olästa. Blaskan hade sedan länge spelat ut sin roll då man via internet kunde finna riktigt bra recensioner, intervjuer och skivtips av fan så mycket bättre skribenter.
Fakirer sökes för närmare kontakt som lärling och dela liksinthet med. Det är bra om du gillar black metal och är satanist, men ej något måste. Du ska helst bo i småland. T.M. från Vittaryd.
- Annons från Close-Up, 1997.
Om jag minns rätt så var redaktionen ganska hysteriska under Bush-åren, då var och varannan artikel skulle syfta till den amerikanska presidenten. För att inte tala om intervjuerna, där artist efter artist skulle avkrävas sin politiska expertis. Det blev något liknande under senare års framgångar för t.ex. SD och Trump.
Jag har alltid tyckt att det är ganska skämmigt att läsa långhåriga snubbar som ena stunden hyllar dödsmetalltexter där demoner rövknullar nunnor, eller citerar liksminkade nihilisters hat mot allt levande, för att i nästa stund krysthuka fram rader om allas lika värde och socialliberala ideal.
Det sista numret innan jag fimpade prenumerationen innehöll ett reportage från något musikaliskt genuskollo, medan resten var ett enda stort reklaminslag för tidningens egna konserter på diverse finlandskryssningar.
Kaga kyrka är bara en många platser av kulturhistoriskt intresse som Marduk-gitarristen och amatörfotografen Morgan Håkansson har besökt i sällskap av sin trogne följeslagare, taxen Moritz.
-Close-up #141
Close-Up var alltså en tidning som överlevde sig själv, på mer än ett sätt. Något jag påmindes om idag, när jag sorterade ut garderoben på gamla blaskor och stannade vid en låång artikel i #158 2013.
Det hela handlar om USBM- en förkortning för nordamerikansk Black Metal. Eller skulle handla om, rättare sagt. För artikelförfattaren Tony Ernst har så mycket mer han vill berätta än om bara Black Metal från USA.
Jag avslutar med en djupdykning i detta pekoral som jag tycker är riktigt roligt. Varning för inkommande citatflod.
Det är som sagt inte bara USBM som skribenten Ernst vill skriva om, han vill inte minst berätta om sig själv. Som vilka kurser han läste på universitetet.
Eller var han står politiskt liksom varför han står där:
”…anledningen till att jag blev demokratisk socialist och inte, säg, liberal libertarian, som jag också hade kunnat fastna för, är att när jag växte upp, på de glada sjuttio- och åttiotalen, så gjordes i princip allt antirasistiskt arbete av vänstern.”
Det är ändå bara inledningsstycket, som skulle handla om bandet Nachtmystium, men som mest handlar om Amerikas historia av slaveri:
”Det är svårt att ta in den amerikanska rasismen. Det är svårt att omfamna exakt hur genomgripande slaveriet definierade det amerikanska samhällssystemet.”
Ett stycke längre ner lägger Ernst till:
”Peter Kolchin skriver i sin genomgripande American Slavery från 2003: Trots att slaveriet hade avskaffats, gjorde den vita rasismen de svartas möjligheter till ekonomiskt avancemang mycket begränsade.”
Varför fick Tony Ernst uppdraget att berätta om Amerikansk Black Metal undrar du kanske? Det är en rimlig fråga, då Ernst lyckas att få sin spretiga genomgång att handla om nästan allt annat än själva musiken.
I artikeln om nästa band (Tombs) fortsätter funderingarna, men i en lite annorlunda riktning än förut:
”Usa, det land i världen som utan tvekan påverkat mig mest bredvid Sverige. Vissa morgnar är det bara drömmen om Amerika som får mig att orka upp ur sängen. Då, när inget annat räcker, är det tanken på USA som håller mig levande.”
Lite längre ner skriver Ernst vidare:
”USA är vår kompass. Vår fyrbåk.
Vår moraliska bekännelse.”
Varefter han citerar ett längre stycke ur Svenska Dagbladet av Poirier Martinsson om härlig amerikansk patriotism, där folk trots olikheter förenas kring en större idé. Där Amerika plötsligt beskrivs som ett:
”Exceptionellt samhälle, öppet för alla som underkastar sig idén om lika villkor och grundläggande friheter. ”
Obekymrad om att Poirier Martinssons citat möjligen krockar med Peter Kolchins bara några stycken ovanför, ångar Ernst vidare med:
”För mig är USA berättelsen om hur vi enas runt en nation. Det är här drömmen om människans frihet för första och skarpaste gången har definierats. ”
Allt är dock inte frid och fröjd där borta i Väster, och Ernst räknar upp det han tycker är sämst med USA:
”indianslakten, slaveriet, atombomberna,
vapenfetischismen, världspolisbehovet.”
Jag tror man ska tolka det sista som att USA har ett behov av att vara världspolis, inte att de är i behov av en världspolis.
Men mot detta ställer Ernst det han tycker är bäst med USA:
”Bob Dylans blood on the tracks, E Annie Proulx Sjöfartsnytt,
2pacs Me against the world, Francis Ford Coppolas Gudfadern,
Iris Dements Sing the delta.”
Uppenbarligen platsar inte artikelns påstådda innehåll -USBM - bland de saker Ernst tycker bäst om med Amerikat. Efter ett citat av Göran Rosenberg om individens förmåga konstaterar Ernst:
”vi har såklart mycket att tacka USA för.”
På följande sidor analyserar Ernst Vietnamkriget och liknande militära aktioner med orden:
”USA har krigat ruttet och de har krigat sunt.”
Men tillägger att det har varit värre när USA krigat osunt än när en diktatur gjort det, för att:
”USA är fyrbåken, det land vi tittar på för inspiration,
uppmuntran, mod.”
USA Är fyrbåken för oss alla, helt enkelt. Om någon missade det första gången. Sedan påstår Ernst att han är uppväxt i ett socialistiskt hem, och att hans morföräldrar var, citat:
”fattig arbetarklass”
Det är därför han:
”aldrig kunnat tåla Margret Thatcher sedan dess”
På vilket sätt den brittiska premiärministern gjorde livet surt för Ernst-släkten under regeringsåren 1979–1990 förklaras inte närmare, men den tidigare referensen till ”det glada sjuttio- och åttiotalen” blir ytterligare lite diffus.
Efter en del funderingar kring hur israel-palestina-konflikten skildras i svensk media, (oftast får det Ernst att skratta högt) återvänder artikeln till tankar om favoritlandet med de ofrivilligt komiska orden:
”I den bästa svenska låt som skrivits om USA,
Ulf Lundells ”längre inåt landet” från 1980..”
Där väljer jag att sätta punkt och förpassar alla resterande nummer av Close-Up till pappersåtervinningen.
