Kulturkrig VIII

Blodet, köttet och den heliga superstjärnan

'Jag behövde inte hitta på eftersom Gud redan hade skapat en sån bra historia'. Orden är Baz Luhrmans, regissören bakom hyllade filmer som 'Moulin Rouge', men den här gången syftade han på berättelsen om Elvis Aaron Presleys uppgång och fall. Biopics har tagit biopubliken med storm de senaste åren. Först hyllade 'Walk the line' som handlade om Johnny Cash - men det var med 'Bohemian Rapsody' om Freddie Mercury som filmskaparna nådde stratosfären, åtminstone i antalet inspelade dollarmiljarder.

Jag har snortat alla tre omnämnda filmer på svarta duken, men jag fick något fadd i munnen. Det är något disneyfierat, något tillrättalagt, något nyviktorianskt över upplägget. Elvis vet vi ju alla knullade alldeles för unga flickor när det begav sig och Freddie Mercury hade tusentals älskare, en hedonist som trivdes bäst på neonspyende barer eller på scenen framför 100 000 skrikande fans, även om Mercury egentligen var blyg som person men det var på scenen och klubbarna som han fick leva ut sin persona till döds. Att både Elvis och Freddie var genier på respektive sätt råder det ingen tvekan om, men både filmen om Elvis och Freddie blundar för svärtan och galenskaperna i artisternas liv. Det här är stories som ska passa medelklassen. Ingen får bli kränkt.

Istället vänder jag mig till sjuttiotalet - för biopics är inget nytt. Genren är nästan lika gammal som självaste filmkonsten. Vi människor har alltid älskat att skapa och beundra våra egna gudar - och vad passar då inte bättre än att svarta duken får tjänstgöra som altare och popcornen som oblat. Coca Cola med sugrör blir vinet. Blodet, köttet och den heliga superstjärnan. Amen.

Bob Guccione påminner lätt om den flamboyante Baz Luhrman. Guccione var bara något mer smaklös - uppknäppt skjorta till naveln, guldkedjor och guldmedaljonger runt den lite för solbrända halsen, välmanikyrerade naglar och åtsittande kostymbyxor som avslöjar könets konturer. Konstigt vore det annars. Guccione hade grundat herrtidningen Penthouse. En 'self made man' som hade blivit perverst rik på snusk och dekadens. Men Bob Guccione bar också på ett stort filmintresse. På sjuttiotalet producerade han 'Hamlet' med Roman Polanski bakom kameran och 'Caligula' av Tinto Brass.

Jag ser om 'Caligula' från 1979. Det är ett spektakel. Det är snusk och punk och oftast helt uppåt väggarna ur ett historiskt perspektiv. Köttiga könsorgan i närbild som det snaskas på, blodet sprutar som fontäner, incest och ultravåld och pornografi i en salig celluloidstinn häxbrygd i historisk miljö. Det intressanta är att filmens ensamble består av dåtidens hetaste aktörer - Malcolm McDowell, Peter O'Toole och Helen Mirren. De var dock inte medvetna om att Guccione senare skulle klippa in hårdporr i filmen. Filmen som sådan är billig, sjaskig och sinnessjuk - och alldeles underbar, så långt ifrån disneyfiering vi kan komma. Mimmi Pigg smaskade aldrig på en köttig lem i närbild.

Verklighetens Caligula utnämnde sig själv till Gud, kort därefter blev han mördad. Caligula var då 28 år gammal, så med andra ord missade han Club 27 med blott ett år. Caligula var något av den perverterade rockguden upphöjt till tusen nästan exakt på året 1 900 år innan Elvis Presley skulle förändra den västerländska tonårskulturen för alltid.

Bob Guccione dog utblottad. Filmen 'Caligula' släpptes i nyklippt version bara för någon månad sedan. Lite mer disneyfierad. Nästa år bombarderas vi av nya biopics. Själv har jag skrivit den här texten i ett 39 gradigt feberrus.

HANK HOLMSTRÖM
Redaktör och ansvarig utgivare på Eskapix Magazine.
Eskapix finns numera också som digital upplevelse - Du hittar den HÄR