Farväl Till 2023: CJ Håkansson
"I genren skräplitteratur för skräpmänniskor så har jag hittat ett par äldre pärlor"
Med romanen Fjärilen från Tibet och noveller som Skrothögens Frälsare och Den Brända Jorden äntrade CJ Håkansson tronen som Sveriges enda riktiga splatterpunkförfattare. Trots att det har gått sexton år sedan “Fjärilen” släpptes är CJ en av få författare som fortfarande upptäcks och återupptäcks av skräcksvultna läsare.
Vad kommer du att minnas mest från året som var?
Jag minns knappt något av året. Jag kommer ihåg att jag träffade vänner i början av 2023, men därefter är det bara ett diffust myller av skrivande, redigerande och research. När jag tittar ut genom fönstret så ser det likadant ut som i början av året, så det känns verkligen som att man försöker snuva mig på tolv månader.
Årets bok?
Jag kan inte välja bara en, så i vanlig ordning fuskar jag med en kort lista. Med andra ord, skyll er själva för att ni frågar... Stewe vet mycket väl att jag inte slutar prata förrän långt efter att syret tagit slut.
Efter en snabb blick i min läsjournal så märker jag att året bestått av tre stora teman. Stora djur, Star Wars och antiken.
De två bästa böckerna jag läst i år var Silence of the Girls av Pat Barker och The Penelopiad av Margaret Atwood. Ett hedersomnämnande för faktaboken The Dawn of Everything av Graeber och Wengrove.
I genren skräplitteratur för skräpmänniskor så har jag hittat ett par äldre pärlor. De spelar inte i samma liga som Barker och Atwood, och har inte heller haft ambitionen att göra det. Det gör dem inte mindre värdefulla för mig personligen. Hellhound av Ken Greenland och Killer av Peter Tonkin handlar om ilskna djur och är väl värda att läsa. Om Tonkin skriver spännande om sura Orcas, som bara i undantagsfall och i min fantasi ger sig på landbaserade tvåfotatyranner, så är Greenlands människodjur precis så obehagliga som de är på riktigt.
Alphabet Squadron av Alexander Freed är en licensierad bok i Star Wars-universumet. Med tanke på hur författare av licensierat skräp förväntas skriva snabbt, distanserat och förutsägbart, kan jag inte undgås att imponeras av Freeds ambition att våga investera så mycket energi och talang i något som aldrig kommer att tillhöra honom. Jag har läst en hög Star Wars-romaner under året och hans är de absolut bästa.
Sist men inte minst... Det krävs också en viss talang för att skriva riktigt dåligt på ett trovärdigt och underhållande sätt och vem gör det bättre än Garth Marenghi (Matthew Hollness) i form av den litterära katastrofen Terrortome.
Årets låt/låtar?
Ingen aning. Vi tar bästa seriealbum istället. Gaston Le Retour de Lagaffe, ett helt nyskrivet och nytecknat album med Gaston Lagaffe. Teckningarna är så skickligt gjorda att det bara är om man jämför tuschlinjer väldigt noggrant som man kan övertyga sig om att Franquin inte återuppstått från de döda. Megalodon är en äventyrshistoria med naturdokumentära inslag om en stor urtida haj som gör vad hajar till vardags pysslade med i urtiden. Simma runt, fundera och äta. Attila Mon Amour kom ut i en samlingsutgåva i år, även om serien är bra mycket äldre och det var givande att få läsa om den.
Årets film?
Skolan vid världens ände, Prospect och Wanda (1970). Sedan hade jag ynnesten att få se om två favoriter på bio, Fire Walk with Me och 2001.
Årets skiva/skivor och årets artist/band?
Dave Lombardo Rites of Percussion. Enligt Spotify lyssnade jag även mycket på Marduk, Dying Fetus och Endstille, som alla har kommit med släpp under året.
Årets spelning/konsert?
*skrattar så jag gråter* Jag känner mig asduktig om jag lyckas lämna hemmet länge nog för att ta en promenad i friska luften!
Årets teveserie?
Reservation Dogs, White House Plumbers och klassikern från SVT arkiv: Engeln.
Planer för 2024?
Få färdigt åtminstone ett av alla projekt som är nästan klara och kanske få känna avslut med de som är klara men ännu inte publicerade.