En unik röst: om salig Jeff Beck

“Jag ber om ursäkt för att jag är här och babblar igen, men det hände en grej” - KG Johansson

Det talas ofta om hur många populärmusikaliska genrer det finns idag, jämfört med 1960-talet, när Beatles och allt i deras kölvatten översvämmade världen. Givetvis finns det fler genrer och undergenrer och sub-sub-genrer idag. Men när jag började lyssna på musik, tretton år gammal och i exploderande pubertet, fanns visserligen bara Tio i topp och Kvällstoppen – och något enstaka popprogram på tv, som Popside – men det var fullt möjligt att bilda sig en egen smak utifrån de programmen; all musik lät verkligen inte likadant. Som kille drogs jag till sådant som ett par år senare skulle börja kallas för ”rock”: Beatles förstås, och The Who; och kretsen kring de brittiska supergitarristerna, där Whos Pete Townshend ofta nämns men var en speciell figur, lite vid sidan av de andra. Kärnan i gitarristgänget var Eric Clapton, Jimmy Page och Jeff Beck. Och alla dom spelade med Yardbirds.

När Beatles slog igenom tidigt 1963 följde en drös Liverpool- och Manchesterband efter; Hollies, Gerry & Pacemakers etc. Generaliserat – men det finns alltid en kärna av sanning i generaliseringar – sägs att de banden sjöng med engelskt uttal, och i stämmor, och gjorde sina egna låtar. I London fanns en mer rhythm’n’blues-inriktad stil, med en ensam Mick Jagger eller motsvarande som försökte låta amerikansk, och med en repertoar som först bestod av bluescovers och senare av egna låtar i samma stil. Rolling Stones motsvarade Beatles ledande position i Londonmiljön, omgivna av Yardbirds, Graham Bonds bluesband med flera.

Alla Yardbirds gitarrister blev viktiga på olika sätt. Eric Clapton spelade med Yardbirds i början men tröttnade efter hiten ”For Your Love” (1965), som var en studioproduktion framförd av studiomusiker, förutom att Yardbirds sjunger, samt spelar under ett lustigt stilbrytande mellanspel på sådär arton sekunder i mitten. Clapton var bluespurist och gick till John Mayalls Bluesbreakers; det var tiden när det stod ”Clapton is God” på husväggarna och publiken ropade ”Give God a solo!” på spelningarna. Clapton fortsatte sen till Cream, var med och formade hårdrocken i ”Sunshine Of Your Love”, sa sen idiotiska saker om invandrare och medverkade på så sätt till att ”Rock Against Racism” kom till, söp ner sig, skärpte sig och så vidare. Hans son föll ut från en skyskrapa och Clapton sprang genom halva New York ... vilket liv. Jesus.

Innan Clapton drog rekommenderade han Jimmy Page som ersättare i Yardbirds. Page hade på den tiden problem med hjärtat, och tjänade gott om pengar som studiomusiker: han rekommenderade i sin tur Jeff Beck.

Beck kom med i Yardbirds 1965 och var med på hits som ”Still I’m Sad”, ”Happenings Ten Years Ago”, ”Over Under Sideways Down” med flera. Han lär på den tiden ha varit svår att jobba med – egensinnig var han alltid – och fick till slut sparken för att han inte dök upp på spelningar. Hur trovärdig han var i intervjuer vet jag inte men jag har sett honom hävda att han aldrig gick till några rep och att han inte iddes stämma gitarren på spelningarna – i stället böjde han bara strängarna till rätt tonhöjd (bent notes, böjda toner, är ju ett av de viktigaste stilmedlen i rockgitarrspel).

Och sin gitarr sa han sig ha stulit på en affär i Soho – vilket får en att undra hur gitarrbutikerna i Soho gick ihop på den tiden: Pete Townshend berättar lyckligt, fast visserligen med lätt glansiga ögon, i den hejdlösa filmen The Kids Are Alright om hur han hade råd att slå sönder så många gitarrer på scenen: han brukade springa in på Jim Marshalls affär, rycka till sig en gitarr från väggen, ropa ”Jag betalar nästa vecka” och försvinna.

Redan i Yardbirds-låtarna från den tiden hörs Becks stil; med hjälp av bends och svajarm fick han gitarrer att låta som sitar eller fiol.

Jimmy Page ersatte honom, efter en kort tid när bandet hade både Beck och Page på gitarr. Page slutade också och Yardbirds tynade bort. Page bildade i stället Led Zeppelin, tillsammans med multiinstrumentalisten John Paul Jones, som han kände från studiojobben, och en i dubbel bemärkelse högröstad Robert Plant, som sa att han kände en bra trummis: de fyra jammade ihop, alla dreglade (jag tror att det var Carlos Santana som sa att man vet att ett rep går bra när man tittar upp och ser att alla dreglar) och resten är historia.

(Ett tips: hitta videon av Zeppelins ”Kashmir” från Knebworth 1980 och hör på samspelet. Bonhams fills är omöjliga att ”räkna hem”, pulsen i låten – det man ”trampar takten” till – sträcks ut och dras ihop som ett gummiband, men dom landar alltid samtidigt. Fantastisk telepati: det var rätt att lägga ned bandet, det hade aldrig blivit samma sak med en annan trummis.)

Beck vacklade lite hit och dit i slutet av sextiotalet. Han gjorde bland annat en instrumentalversion av euroschlagern ”Love Is Blue” som gav honom mer pengar än cred. Sedan startade han Jeff Beck Group och gjorde bland annat en version av Willie Dixons ”You Shook Me” (albumet Truth), med Rod Stewart på sång, som är märkligt lik Led Zeppelins version på albumet I.

Efter fyra album med Jeff Beck Group gjorde Beck en skiva med gruppen Beck, Bogert & Appice (1973) och sen en lång rad album under eget namn, från Blow By Blow (1975) till 18 (med även Johnny Depps namn). Och sen fick han hjärnhinneinflammation och deltar nu i det stora jammet i himlen.

Eller var han nu hamnade.

Jag hade alltså lyssnat en hel del på Yardbirds och Beck redan i grundskolan; första gången jag höll en tjej i handen, på Edströms kafé i Arvidsjaur, spelades Yardbirds ”Little Games” på jukeboxen; det kom att dröja många år tills jag dechiffrerade texten och insåg att inledningen, textraden ”Little games are for little boys”, fortsätter med att berättaren växer upp och inser att lekar med flickor är roligare.

Onödig utvikning: Flickan som jag höll hand med hette Britt-Louise och kom från en annan mikroskopisk by utanför Arvidsjaur. När min familj flyttade ned till Piteå fick jag veta att Britt-Louises familj hade gjort samma sak. Jag ringde henne men hon var avvisande: kärlekssagan var över. Ett par år senare fann jag en god vän, liksom Britt-Louise ett år yngre än jag; han och jag bildade band och höll ihop länge. Han berättade vid något tillfälle att han gått i samma klass som Britt-Louise ett tag, och varit ihop med henne ett tag, och ännu några år senare talade han om att hon var död: hon hade snabbt, alldeles för ung, avlidit i aneurysm eller något liknande.

Sen avled min farmor. Och i kvarlåtenskapen fann jag ett gammalt nummer av tidningen Norra Västerbotten (vårt husorgan, fastän vi hade bott i södra Norrbotten), och på en reportagesida fann jag ett svartvitt foto av två nakna lekande barn, kanske treåringar, på en sandstrand: Kjell-Gunnar Johansson och Britt-Louise ”XXX”.

Så jag fick i alla fall vara naken med henne en stund.

Just det. Beck. Yardbirds ledde mig vidare till mer udda rockmusik; The Nice etc. fick mig att börja lyssna på Bach; en kompis syrra hade ett nothäfte, och inom ett par år hamnade jag på Framnäs. Jag gick där i fem år (två förberedande, tre år ”gitarrpedagogisk kurs”) och hade mindre tid för rockmusik. Men jag lyssnade på Beck hela vägen. På Wired (1976) fann jag en version av Mingus bluesiga jazzlåt ”Goodbye Pork Pie Hat”, en sorgesång över Lester Young, som hade hattsmeknamnet.

(Anekdot med parenteshierarki: på en festival i Piteå 1990 spelade jag med ett tillfälligt hopsatt band, lett av en saxofonist från Umeåtrakten. Red Mitchell, basist, en av de jazzmusiker som lämnade USA under Vietnamkriget, hade spelat på samma ställe och kom och pratade med mig efteråt – han frågade hur jag kunde spela boplåtar efter noter, jag sa att jag inte hade hunnit lära mig låtarna, och han sa att han måste spela en låt tusen gånger innan han kunde sola över den. ”Jag också”, sa jag, ”men vad gör man?” Och han berättade om hur han hade turnerat med Billie Holiday, och jag måste förstås fråga hur det egentligen var med henne och Lester Young: var dom ett par? (Billie Holiday var ju en av jazzens absolut största sångerskor, trots eller kanske tack vare att hennes självbiografi börjar ”Mamma och pappa var bara ett par barnungar där dom gifte sig. Han var sexton, hon var femton och jag var tre”, och tenorsaxofonisten Lester Young var en av dom som formade om swingjazzen till bebop.) Red berättade då att han själv hade ställt den frågan till Billie och fått svaret: ”We were like siblings. We were always together, we ate together, we laughed together, we cried together, and we slept together ... but we never, never nastied”. Billie och Lester! Straight from the horse’s mouth! Historiens vingslag! Otroligt häftigt att få vara med om.)) Slut parenteshierarki.

Becks ”Pork Pie Hat” är ett lysande exempel på den där otroliga kontrollen han hade. Han spelade oftast på strator (Fender Stratocaster, en gitarrmodell som liksom jag föddes 1952) och höll vid 1976 på att utveckla tricket med att anslå strängarna mest med tummen, men använda även pekfingret i snabba tonföljder. Wikipedia skriver att Beck slutade använda plektrum ”in the 1980’s”, men jag minns intervjuer där han på typiskt sätt berättade sin version: det var på en Roskildefestival under sent 70-tal, sa han, och han tappade plektrumet. Han såg det ligga på scengolvet och tänkte ”inte fan ids jag ta upp det där” och sen blev det tummen.

(Jag såg Beck på Roskilde 1979, men var väl sådär trehundra meter från scenen och kunde knappast urskilja ett litet plektrum. Men man vet aldrig. Kanske icke-såg jag det hända.)

Dessutom har han i stort sett konstant något eller några fingrar på svajarmen. Tremoloarmen (egentligen ett felaktigt namn, eftersom den strikt sett skapar vibrato och inte tremolo; men kärt barn har många namn) eller the whammy bar är en liten spak på stallet som kan sänka, och på senare tiders hårdrocksgitarrer också höja, hela instrumentets tonhöjd en aning (som när Beck eller Neil Young gör vibrato med svajarmen) eller en hel massa (som i Eddie Van Halens och hans avkommors dive bombs, när tonerna sänks till ett grötigt mullrande). Och något eller några fingrar justerar ständigt volymkontrollen.

Snabbkurs: en strata har tre mikrofoner, eller rättare sagt pickuper, som tar upp strängarnas vibrationer. Micken närmast gitarrens stall (där strängarna ”slutar”, eller ”börjar” – motsvarande uppe vid stämskruvarna kallas sadel) ger flest övertoner = vassast, diskantrikast, ljud; micken närmast greppbrädan ger ”mjukast ljud”. Fender bestämde att ”ska det vara så ska det” och att micken närmast stallet inte behöver någon tonkontroll, för ska det vara vasst så ska det fanimej vara vasst – tonkontroller på gitarrer är oftast filter som skär bort diskant; varför skulle man ha en sån på diskantmicken? Därför har strator tre vridrattar: närmast strängarna är volymkontrollen, sen tonkontrollen för micken närmast greppbrädan, sen den för micken i mitten.

Att anslå strängarna med tummen, eller pekfingret, ger fler klangmöjligheter än att använda plektrum. Att ständigt ha svajarmen beredd och använda den på olika sätt gör tonen mer levande. Och ett finger på volymkontrollen gör att samma ton kan börja helt ren och växa till lätt skitig eller distad – eller smygas in utan gitarrens annars snabba attack: inget ”plink”. Ett tidigt exempel på den uttrycksfullheten finns i Stevie Wonders låt ”Cause We’ve Ended As Lovers” på Blow By Blow. I Jeff Becks händer kan en gitarr tävla med en mänsklig röst om att uttrycka olika känslor och stämningar. Gack genast till Spotify och lyssna.

Sen hamnade jag på M.I., Musician’s Institute, i Hollywood, och insåg att en av lärarna var Tim Bogert. (Och just nu kollade jag Tims ålder på Wiki och insåg att han dog i fjol. 1944-2021: requiescat in pace. 77 år är ändå bra gjort av en rockstjärna. Beck själv blev 78.)

Basisten Tim Bogert blev känd i det amerikanska psykedeliska, eller halvprogressiva, eller halvexperimentella, bandet Vanilla Fudge under sent 60-tal. Deras största hit var en lång version av Supremes ”You Keep Me Hanging On”, en av mina favoritlåtar på tiden när det bara fanns två grammofoner och fem lp-album bland mina kompisar; men en av skivorna var i alla fall Fresh Cream, så det kunde ha varit värre. Men Vanilla Fudge fick jag på den tiden bara höra några gånger på radio.

Efter det bandet följde trummisen Carmine Appice med Bogert till Cactus, ett band som enligt Tim, och Carmine – jag återkommer till honom – uppfann de snabba ”idiot shuffles” som Van Halen (t ex ”I’m The One” på första skivan) och soloartisten David Lee Roth gärna roade sig med.

Jag pratade en del med Tim Bogert om Beck, Bogert & Appice, och han var lite sorgsen över att det bara blev ett studioalbum och ett livealbum: kontraktsproblem, skivbolag och sånt. Men han spelade ändå ”I’m Going Down” med ett lärarband på skolan, orepat men hejdlöst.

 Medan vi pratade sa han nånting och jag reagerade.

”You were there?” sa jag.

”You fucking bet I was!”

Det gällde historien om the Mudshark. Jag hade haft en Zappa-period under sjuttiotalet och hört skivan många gånger. Nu fick jag – straight from the horse’s mouth – höra den från Tim. Som var där.

Historien om the mudshark berättas rakt av i låten med samma namn, på liveskivan Fillmore East – June 1971 (den som ser ut som en bootleg, med slarvigt handtextat omslag). Så här säger Zappa på skivan, understödd av udda läten  från vokalisterna Flo and Eddie:

The origins of the Mud Shark are as follows: there's a motel in Seattle, Washington, called the Edgewater Inn. The Edgewater Inn’s built on a pier ... so that means that when you look out your window you don't see any dirt -- it's got a bay or something out in your backyard ... And to make it even more interesting, in the lobby of the aforementioned motel there's a bait and tackle shop where the guests can go down whenever they want to, and rent a fishing pole and some preserved minnows, and schlep back up to their rooms, open the window, stick their little pole outside and within a few minutes actually catch a fish of some sort that they can bring into their motel room and do whatever they want with it ...

You know what I mean? Now in this bay there's quite a variety of ... ah ... fish!

Not only do they have mud sharks up there, they got little octopusses that you can catch ... And all these denizens of the deep can come in real handy... let's say you were a travelling rock and roll called the Vanilla Fudge ... Let’s say one night you checked into the Edgewater Inn motel with a 8mm movie camera, enough money to rent a pole, and just to make it more interesting -- a succulent young lady (Mnaaaah!) with a taste for the bizarre ...

My mind drifts back to a meeting, a chance meeting in the Chicago O’Hare airport where the members of the Vanilla Fudge told Don Preston about a home movie they made at the Edgewater Inn with a mud shark. I'm gonna tell you, this dance, the mud shark, is sweeping the ocean ...

Tim bekräftade glatt allt det där, samt lade till att två medlemmar i Led Zeppelin också hade varit där; jag har för mig att den ene var Plant och den andre bör i så fall ha varit Bonham. Tim påpekade också att även om sysselsättningen var lite speciell så var tjejen lika mycket med på den som nån annan. Vad fisken tyckte framgick inte. Och sen sa Tim: ”And the Zappa album came out with the song on it, and my wife heard it and divorced me that same day!” – och sen skrattade han högljutt och länge.

(Han fick i alla fall veta varför hon skilde sig. Dizzy Gillespies självbiografi heter givetvis To Be Or Not To Bop och kom ut, vill jag minnas, 1979. Hans fru läste den och skilde sig omedelbart. Men Dizzy fick aldrig veta varför.)

Åren gick och jag började ge ut elgitarrböcker och annan musiklitteratur. Det dröjde inte länge innan jag slängde in en Beck-låt (fast skriven av Jan Hammer) i en bok, ”Led Boots” från Wired-skivan. Det är länge sen och jag törs inte lyssna på vår inspelning idag. Men en sensommardag 1996 blev jag uppringd av förlaget: Musikmässa i Göteborg i oktober och Carmine Appice ska ha ett trumseminarium och behöver gitarrist och basist.

Så Svenne, Sven-Erik Johansson, som jag hade spelat med sen jag började i samma jazzband 1982, och jag repade in några låtar, bland annat ”Led Boots” – den har en formdel i sju åttondels takt, och trummisar älskar ju udda taktarter – och en förkortad instrumental version av ”I’m The One”, Van-Halen-idiot-shuffeln. Det var ett fantastiskt gig: vi bodde på lyxhotell högst upp i Avenyn, varsitt enkelrum, och vi träffade Carmine och soundcheckade, och sen var det nästan två timmar kvar till seminariet; så vi satt där och surrade och naturligtvis diskuterade vi Beck.

Carmine – gud, jag måste kolla – jo, puh, han lever, född 1946 – Carmine var lika respektfylld som Tim Bogert men sa också att Beck kunde ha en räv bakom örat; Carmine hade gjort en låt i 9/8-takt, i det här fallet grupperad 2+2+2+3 åttondelar, lite som Dave Brubecks ”Blue Rondo Alla Turk”, eller helt enkelt fyrtakt där fjärde slaget är lite längre – ”en-två-tre-fyyr, en-två-tre-fyyr” och så vidare. Han visade Beck låten på ett rep en gång och sen hände ingenting, men något år senare kom Becks Blow By Blow ut, inte med Carmine på trummor. Carmine köpte skivan och hittade där ”Scatterbrain”, en omarrangerad version av sin låt – ”by Jeff Beck”.

Shit.

”Jag sa aldrig nånting om den saken”, sa Carmine och drack lite dyrt och specialimporterat mineralvatten (mässfolket berättade att märket inte fanns i Sverige, så de hade blivit tvungna att importera en hel pall, bara för att Carmines kontrakt krävde att han skulle få det vattnet). Han fortsatte minnesvärt: ”I’d rather have Jeff Beck as a friend than as an enemy.” Men det är det enda konkret negativa jag har hört om Jeff Beck. Att man är uppkäftig och står på sig, som han hade ett säkert välförtjänt rykte om att vara, lär vara livsnödvändigt i den branschen.

Ett alldeles utmärkt sätt att fördriva ett par timmar (noga räknat ungefär en och en halv, 2:35 med extramaterial) är att titta och lyssna på filmen Jeff Beck, Performing This Week: Live At Ronnie Scott’s från 2008. På Storbritanniens mest kända jazzklubb, mitt i London, sitter Jimmy Page, Plant och ”alla andra” och häpnar över Becks trollkonster.

Beck har här med sig bland annat Vinnie Colaiuta, gammal Zappa-trummis (med mycket mera), Tal Wilkenfeld på bas – född 1986 var hon typ 22 år gammal när inspelningen gjordes, men vilken tjej, vilken basist! – Jason Rebello på klaviaturer; Klapp-Erik (okej då, Eric Clapton) gästar på gitarr, Imogen Heap och Joss Stone sjunger nån låt var, och så vidare.

Det börjar klassiskt med ”Beck’s Bolero”, en låt som spelades in 1966 med förutom Beck bland andra Jimmy Page, Keith Moon och John Entwistle (fast de två inkognito, eftersom Who alltid bråkade inte bara inbördes utan med alla dom träffade, som sitt eget management) med flera. Bolerorytm och lite av samma formmässiga idé som Ravel men som rocklåt. Sen kommer ett slags historisk exposé över Becks karriär – fast inte i kronologisk ordning – med låtar som Billy Cobhams ”Stratus” och Beatles ”A Day In The Life” och förstås ”Cause We’ve Ended As Lovers”: Beck skämdes aldrig för att spela covers. Bland mina favoriter av Becks egna låtar, och i hejdlösa versioner, framförs ”Led Boots” och den alltså kanske inte riktigt egna ”Scatterbrain” i ett fullständigt hejdlöst tempo – ett ”hur fan går det här till?”-tempo. Och en av sånglåtarna är en av Becks få riktigt stora hits, Curtis Mayfields klassiska ”People Get Ready” som Rod Stewart sjöng på Becks album Flash 1985, här med Joss Stone.

Men trots alla berömda låtar och lysande musiker så är det en sak som överglänser allt annat (ja, till och med Tal Wilkenfelds fantastiska basspel): Jeff Becks egen ton och frasering.

På John Williams skiva ”Music From Japan, England & Latin America” (1973) fanns Yoquijiro Yocohs ”Sakura”, som jag plankade (den fanns inte på noter då) och sen spelade i mitt slutprov på Framnäs, och i texten på omslaget skriver Williams om den låten ungefär så här: ”one is constantly drawn to the sound of the guitar string being plucked and the sound dying away”. Williams har alldeles rätt – för den låten. Men elgitarrister och kanske säkert rockgitarrister är alltid och för evigt ute efter motsatsen, nämligen mer sustain: längre klang.

Nån gång på sjuttiotalet läste jag en intervju med Zappa, som pratade om en Gibson SG-gitarr (tror jag det var) med orden ”It sustains for months”. Jag såg Santana på Gröna Lund nån gång under sent 70-tal, och med hjälp av kompressorer, dist och nån bra förstärkare höll han en ton i över en minut (jag vill minnas att det var DN som hade tagit tid). Idag finns ju sånt som E-bow, som Robert Fripp berömt använde för att locka fram oändliga toner på Bowies ”Heroes”, och Kevin Godleys och Lol Cremes (när 10 CC hade spruckit, på det mystiska albumet Consequences) mindre omtalade ”gizmo”, plus alla datorvarianter, som kan ge i princip oändlig sustain. Men det oändliga blir alltid meningslöst till slut; och musik skapad utan människor fungerar än så länge inte så bra för människor.

Det känns bättre för oss att höra en människa göra något. Även om sustainen inte räcker i månader tycker vi om det som lever ... kanske just för att vi lever, och vet att vi är dödliga. Ett berömt uttryck i elgitarristernas värld är ”det sitter i fingrarna”, vilket är ganska så sant och betyder att det spelar ingen roll om du köper Stevie Ray Vaughans exakta utrustning, ned till plektrum och strängdimensioner, och lär dig alla hans solon utantill – det kommer ändå att låta mera du än Stevie Ray när du spelar. Och det är väl bra? Stevie Ray kan vi se på film och höra på skiva.

Och det måste faktiskt ha varit något alldeles speciellt med Becks fingrar; och hjärna.

I mitten av 90-talet gjorde jag en inspelning till en bok som heter Elgitarr rock & blues 2. Bland annat hade jag med Claptons ”Crossroads” (med Cream, berömd liveinspelning) och Hendrix Dylan-cover ”All Along The Watchtower”. En klarinettspelande präst i Katrineholm och trumpetaren i jazzbandet där jag var med hade lärt mig att skugga: ta ett solo som du gillar, planka det och lär in det utantill. Sätt sen bandspelaren på halvfart – det här var ju den grå forntiden innan datorer gjorde det möjligt att sakta in utan att tonhöjden sänktes, så jag spelade in låtarna på 19 cm/s på min Revox, bytte hastighet till 9,5 cm/s och körde dom där solona i halvfart tills dom rann ur öronen på mig, och jag härmade varenda nyans och inflektion och timing som jag kom åt. Jag kan fortfarande solona utantill och spelar dom nästan varje dag. Nu är dom liksom ”mina” men just då, 1996, så gällde det att låta så exakt likt Clapton och Hendrix som möjligt.

Och då förstod jag något. Clapton var inte särskilt svår att härma; han hänger lite, han ligger alltså några millisekunder efter kompet, något som jazzsolister också mycket gärna gör, vilket ger ett avslappnat intryck trots att låten går rätt snabbt. Ja, jag kunde förstå Clapton.

Men inte Hendrix ”All Along The Watchtower”.

Jag härmade och jobbade och slet. En av lärarna på M.I. hade påpekat att Hendrix bends, slides into, or somehow torments every note – det finns få toner i dom legendariska solona i låten (som består av en intro, ett åttatakters efter första versen, och sen det långa solot efter andra versen: åtta takter dist, åtta takter akustisk slide, åtta takter helt ren elgitarr utan effekter, och efter sista versen ett solo i faden som i princip bara är en ton, ett högt Bb om och om igen böjt upp till C) – det finns mycket få toner som Hendrix inte glider upp till, eller ned ifrån, eller böjer en halvton, en helton, en liten ters, eller vibrerar och plågar och så vidare.

Clapton kunde jag härma hyfsat illusoriskt: ge mig en 335:a och en Marshallstack så visst.

Men det var omöjligt att härma Hendrix.

Mycket, mycket svårare än att emulera Klapp-Erik.

Jag minns att Joe Satriani i nån intervju under 90-talet klagade på sitt missnöje med sig själv. Han tyckte sig vara mycket sämre än sina elever – Steve Vai var en – och sa ”Everything I play has this Joe stuff all over it”. Jag förstod honom djupt. Och det var aldrig så tydligt som med Hendrix.

Och hela den utläggningen om Hendrix handlar förstås lika mycket om Beck. Han är på sitt sätt lika personlig och ohärmbar som Jimi. Den där kombinationen av mjukt anslag med tummen, ständigt lekande med svajarmen och lika ständigt justerande av volymkontrollen – plus förstås vänsterhandens lika avancerade lekar – skapade en av de mest personliga gitarrister, eller kanske musiker, som nånsin har levt.

Tänk på riffet i Stones ”Satisfaction” – eller starten i White Stripes ”Seven Nation Army” – eller intron till Princes ”When Doves Cry” – eller kanske Håkan Hellströms ”Känn ingen sorg”. Den som har hört låtarna ett par gånger känner igen dem på någon sekund. Soundet, reverbet, känslan etc. Jeff Beck var en av de elgitarrister som är lättigenkännlig på samma sätt: ”Men det är ju Beck!” Att han samtidigt var en av de ständigt mest överraskande elgitarrister som har funnits, ständigt kreativ, ny och fräsch, var ännu mer imponerande. Det finns gott om videor på Youtube där han bara står rakt upp och ned på scenen och gör fullständigt magiska saker på löpande band. Varför inte börja med Ronnie Scott-filmen?

Det finns, upprepar jag så ofta jag kan, ingen absolut kvalitet i konstnärliga sammanhang. Det finns ingen ”världens bästa bok/låt/film” och så vidare – eller gitarrist. Men ytterst få inlyssnade skulle säga att Jeff Beck var tråkig eller överskattad eller nånting i den vägen. Han var en unik röst och varken kan eller bör ersättas.

Vi saknar honom. Vi sörjer. Men samtidigt gläds vi: för att han fanns.

- KG Johansson