… When the dreary streets of London
They never promised much
A dead-end job to nowhere
And all your dreams are crushed
Genialt & Gubbsjukt
Född 1977 så var Rolling Stones redan ett av de gamla rockbanden när jag var knatting. I mitt tycke väsensskilda från exempelvis mina barndomsfavoriter Twisted Sisters, även om jag idag kan höra att det bara är olika varianter av samma rockackord.
Med tiden så upptäckte jag Stones forna storhet, för forn var den. Även om det kom låtar som jag uppskattade – exempelvis Love is Strong från 1994 som hade en (för den tiden) modern och cool video – så var det knappast som att man lyssnade på albumen från 80-90talet. Eller 00talet. Eller 10talet.
Det första släppet från 2023 års Hackney Diamonds visade upp ett vassare Stones än på årtionden. Angry låter gammal, men ändå fräsch. Videon bidrog givetvis till intresset, där en läderklädd Sydney Sweeney åker raggarbil längs Los Angeles gator. På billboards syns årtiondens olika versioner av Rolling Stones.
Sweeney har genom starka skådespelarinsatser i exempelvis Euphoria och White Lotus blivit en postergirl för sin generation. Liksom Sissy Spacek och Patricia Arquette (eller samtida Mia Goth) är Sweeney inte en enbart en klassisk skönhet av förutsägbar modell, utan har det där odefinierbara extra som på Hollywoodspråk ibland kallas sex appeal och ibland star quality.
Videon sammanför frihetskänslan som den bensinslukande bilen symboliserar med den råa sexuella energin som illustreras av Sweeney. Men videon kan också ses som ett uttryck för skön nonchalans inför vad som är präktigt och propert. Rock and roll helt enkelt.
Stones återanvänder stereotyper och hamnar därmed på kant med det medvetna och tillrättalagda samtidsklimatet. Gubbsjukt? Kanske. Men också genialt. Mer förvånansvärt än att kombinationen Sydney Sweeney och Stones blir en lyckad video, är hur helvetes bra albumet Hackney Diamonds är i sin helhet.
Låtar som Bite my head off och (i synnerhet) Whole Wide World tangerar de bästa låtarna ur backkatalogen, vilket i Rolling Stones fall inte vill säga lite.
Var kom detta självförtroende ifrån som fick Jagger och gänget att återuppfinna sig själva än en gång? Charlies bortgång?
Jag är smått skakad, men också rörd.
No revision
They shit upon the code of truth
Castigated and forgotten
I fought for every ounce of proof
Now I got em' in the killchain
The guilty got numbers and names
Större och Styggare
Jag har ett jobb som ibland tröttar ut mig, inte minst mentalt. Många är gångerna i höst då jag färdats hemåt med Dying Fetus nionde fullängdare exploderande mot trumhinnorna. Det må låta paradoxalt att massera hjärnbarken med monstruös brutalitet för att stilla sitt sinne, men det är en metod så god som någon annan.
Dying Fetus har gjort bra plattor tidigare, men Make Them Beg for Death är större och styggare än sina föregångare. Albumet har visat sig enormt slitstark, trots alla gånger på repeat så kan jag inte urskilja några svagare partier. Jag har heller inte tröttnat. Jag nickar de facto i takt med tung-gunget i detta nu.
En skivtitel som matchar årets elakaste skivomslag och med lyrik som låter hatfylld och människofientlig skapas en helhet som är inget mindre än golvande. Det finns liksom inte mycket mer att säga.
Köp!
When we look back on these days, it will not be with regret
America is slowly dying but it’s not dead yet
When we look back on these days, will you say you did your part
We refuse to turn our backs for this country has our hearts
Järvar anamma!
Med sin andra fullängdare visar Pennsylvania-pågarna i The Wolverines framfötterna så att stålhättorna riktigt k r a s a r mot emaljen. Det är Oi! av grabbar vars arbetarhjärtan slår ett extra slag så fort stjärnbaneret hissas.
Som citatet ovan kanske avslöjar så är det ingen nationalromantisk hyllning det är fråga om. Temat för We The People är snarare sorg och ilska över ett land på fallrepet. I Wolverines lyrik får slödder härja fritt på gatorna, media är såklart inte att lita på och de styrande: “They separate us economically so we can argue about diversity”.
We The People kom förra året, men nådde mina öron först i år och har sedan dess varit en trogen följeslagare - till fest som på grå vardag.
Why did you have three bastard kids
When you don’t even have a job?
Your children never had a fighting chance
Because you raised them like feral dogs
And they grow up to become criminals
Because you never taught them right from wrong
Textmässigt handlar det också om att vara en stolt arbetare, med kängor mot de som åker snålskjuts. The Cycle Never Ends tar upp vad som kallas “Det sociala arvet” och kriminalitetens tendens att föröka sig själv.
Ständigt närvarande är också en subkulturell stolthet, I avslutande spåret Memories beskrivs träffsäkert känslan från tonårsrummet när man för första gången hörde musik som satte ord på ens tankar och gitarrslingorna som stack ens unga hjärta i brand.
We The People har några refrängstarka hitlåtar som kombineras med jämna låtar som växer med var lyssning - det vill säga en svårslagen kombination. Skivan är välproducerad utan att låta polerad, vilket ger ytterligare en guldstjärna i kanten när det handlar om subgenrer till punkrock.