Bokfredag nr1: Sea of Tranquility
Ett kåseri kring Emily St. John Mandels sjätte roman av KG Johansson
Verkligheten har hunnit ikapp och vi lever dagligen och helt självklart med kraftfulla datorer i våra telefoner, sociala media, Google och allt det andra. Månpromenader? Inget nytt med det! Bildtelefoner? Gammalt! Rymdstationer? Gäsp.
Bekännelser: Jag började läsa sf i sjuårsåldern. Ett par år tidigare hade en tandläkare borrat fel i min mun, vilket orsakade en besvärlig infektion i gommen, så att jag var i princip sängliggande en hel vinter. Min tappra mamma tvingades läsa Pippi Långstrump, min absoluta favorit (redan då var jag alltså intresserad av fantastiska berättelser, samt förtjust i bus och uppkäftighet) gång på gång, varv på varv. När mamma ledsnade och diskret försökte mildra sitt lidande genom att korta eller stryka något avsnitt i boken märkte jag det och protesterade högljutt. Mamma insåg att jag kunde boken mer eller mindre utantill och sa ”Men läs själv, du kan ju alltihop!” Jag sa trumpet: ”Men hur gör man då?” Hon visade bokstäverna och sen var det kört. Innan jag började skolan hade jag läst genom Bibeln, vilket jag fortfarande ångrar. Mitt betyg på boken idag? ”Jävla jive.” Men då gick jag ju på dom där myterna ... till exempel helvetet.
Det blev bättre. I skolan läste jag sånt som Carsten Ströms hejdlösa fantasier i Gummigutta-böckerna. Skolans lilla bibliotek hade också Heinleins Egen rymddräkt finnes, som jag fortfarande kan återvända till, och jag började terrorisera den bokbuss som passerade byn varje månad med krav på mer. Och kring 1970 kom både Delta förlag och Askild och Kärnekulls sf-serie: det hände grejer.
Femtio år senare har många kvinnor dykt upp i den tidigare nästan uteslutande manliga sf-miljön, vilket naturligtvis är bra. Bland de tidiga fanns till exempel Ursula K LeGuin, Joanna Russ, Leigh Brackett och ”James Tiptree” (egentligen Alice Bradley och även med signaturen ”Raccoona Sheldon”) – som alltså valde en manlig signatur för att bli publicerad. Kvinnorna var säkert några till men förmodligen färre än 5% av de manliga författarna. I dag syns i de sf-nyhetslistor som publiceras här och där på nätet ofta fler kvinnor än män, och sf-priser (Hugo, Nebula etc) går åt samma håll.
Emily St. John Mandel är en kvinna som skriver bland annat sf. Hon föddes 1979 och uppfostrades på en liten ö utanför British Columbia under sina första år. Fram till femton års ålder hade hon sina föräldrar som lärare i hemmet; möjligen var det lite ensligt och kanske var det därför hon började skriva dagbok.
Efter highschool studerade hon modern dans i Toronto och bodde också i Montreal innan hon hamnade i New York och gifte sig. Hon började skriva på sin första roman Last Night in Montreal 2002 och boken kom ut 2009. Hennes stora genombrott kom i och med bok nummer fyra, Station Eleven (2014), som handlar om ett kringresande teatersällskap efter en förödande pandemi; på svenska som Station elva i översättning av Carl Johan Lind (2020). Boken vann flera priser, bland annat Arthur C. Clarke Award, och var inköpt för filmproduktion redan flera år innan vår egen världs covid dök upp och ökade intresset. Miniserien visades först på HBOMax kring julen -21 och spädde på ytterligare. (Själv tyckte jag att serien var mycket mindre intressant än boken och såg bara ett par avsnitt.)
Mandels uppföljare The Glass House hade det väl förspänt, liksom den sjätte romanen Sea of Tranquility, som jag nyss har läst och fann vara så inspirerande att jag ville skriva ned några tankar. Här kommer dom:
Den här boken är definitivt sf. Mandel själv har sagt att Station Eleven strikt sett inte är sf – den innehåller en pandemi och ett kringresande teatersällskap, inga rymdraketer, strålpistoler och så vidare. Men bristen på framtida teknologi är inte det enda kriteriet; Edgar Pangborns Davy (1965; på svenska 1983) handlar om en kringresande gycklargrupp efter ett kärnvapenkrig (ingen okänd teknologi, inga rymdvarelser etc) och ses allmänt som postapokalyptisk science fiction.
Parentetiskt: När jag läste sådant som Egen rymddräkt finnes som barn, kring 1962 skulle jag tro, var den långa månpromenad i rymddräkter som är ett viktigt inslag i boken definitivt science fiction. Några år senare kom Star Trek – även om det dröjde till 1976 innan ett fåtal avsnitt visades i Sverige – med sina kommunikatorer, energivapen, transportörer och så vidare: solklar sf. Men verkligheten har hunnit ikapp och vi lever dagligen och helt självklart med kraftfulla datorer i våra telefoner, sociala media, Google och allt det andra. Månpromenader? Inget nytt med det! Bildtelefoner? Gammalt! Rymdstationer? Gäsp.
Vilket leder till frågor i stil med: är Alfonso Cuaróns Gravity (Sandra Bullock) science fiction? Rymdfärjor och ISS finns, satellitsplitter är en reell fara och så vidare. Är The Martian (film av Ridley Scott 2015, efter Andy Weirs roman) egentligen sf? Och så vidare.
En egenskap som enligt många skribenter behövs för att ett verk ska kännas som science fiction är ”otherness”: en känsla av en annan värld, en förvriden verklighet. För mig är Charlie Kaufmans manus och filmer lysande exempel på sådant; visserligen kan människor bli John Malkovich i Being John Malkovich (1999), men filmer som Adaptation (2002) och Anomalisa (2015) är mycket mer otherly än baserade på teknologiska nymodigheter. Med en sådan definition kan Station Eleven mycket väl kallas (postapokalyptisk) sf.
”Mandelaeffekten” alltså idén om att en massa människor minns hur Mandela dog i fängelse, men det gjorde han ju inte – inte i vår värld – utan efter 27 år i fängelse frigavs han, var president i Sydafrika 1994-99 och dog i frihet 2013.
I vår värld. Så varför minns folk att han dog i fängelse?
Men nu till Sea of Tranquility.
Hoppeligen utan mer spoilers än baksidestexten (och om du skräckslaget finner mig vara på väg mot något spoilande, så läs Mandels bok först. Den är definitivt värd att läsas): Handlingen utspelas i flera tidsplan från tidigt 1900-tal till 2400-talet. De viktigaste huvudpersonerna är Olive Llewellyn, en författare som bor på månen – i kupolstaden Colony Two – och som i bokens början PR-turnerar för sin nya bok; samt Gaspery-Jacques Roberts, en annan månbo, som ett par århundraden senare finner sin livsuppgift som tidsresenär. Gaspery och Olive har något gemensamt, en anomali, en reva i verkligheten som har påverkat båda.
Boken är ”mjuk” sf på det sättet att den handlar mer om människors upplevelser och känslor än om de dramatiska och världsförändrande händelser som faktiskt äger rum. De sf-troper som Mandel ändå använder är en mycket gammal och en nyare. Den gamla är tidsresor. Den nya är simulerade världar.
Tidsresor är ju något som så att säga ligger nära till hands för oss människor, som när vi suckar ”Tänk om jag kunde göra det ogjort” eller drömmer om resan till Hawaii nästa år. Artikeln ”Time Travel” på engelska Wikipedia tar upp några antika legender om sådana saker. Bland de första tidsreseberättelserna i modern tid finns flera som handlar om sjusovare (som Looking Backward, Edward Bellamy, 1888, och Wells When the Sleeper Awakes, 1899) där huvudpersonerna reser i tiden genom att sova bort ett antal år och vakna i en ny värld. Wikipedia nämner också några tidiga texter om tidsmaskiner, men det blev förstås Wells Tidsmaskinen (1895; även under den svenska titeln Tidmaskinen) som formade tidsresornas framtid i sf.
Tidsresorna är ett bärande inslag i Sea of Tranquility. Mer om dem senare.
Den andra och nyare sf-tropen är simuleringshypotesen: tanken att vi lever i en simulerad värld. Den mest kända versionen har formulerats av den svenska Oxfordfilosofen Nick Bostrom och lyder i något förkortad form så här:
1) Antalet civilisationer på mänsklig utvecklingsnivå som lär sig att simulera sin egen värld är mycket litet (close to zero).
2) Antalet mänskliga och postmänskliga civilisationer som är intresserade av att simulera sin egen värld är mycket nära noll.
3) Om varken 1) eller 2) är sanna: Det antal livsformer som har samma slags erfarenheter som vi, och som lever i en simulering, är mycket nära det totala antalet existerande livsformer.
Bostroms tanke är att antingen finns det knappt någon civilisation som kan, eller vill, simulera sin egen värld – eller så finns det sådana civilisationer, och eftersom simulerade civilisationer som når människans nuvarande nivå ofta kommer att börja simulera sig själva, vilket leder till ytterligare simuleringar ... och så vidare ... så är det statistiskt troligt att antalet simulerade civilisationer vida kommer att överstiga antalet ”naturligt utvecklade”. Och eftersom vi människor redan arbetar med simuleringar, AI etc kan vi vara den sista länken i en kanske mycket lång kedja. Tills våra egna simuleringar i sin tur börjar simulera sig ...
Ungefär här brukar mina kamrater bli otåliga, eller kanske oroliga, och be mig sluta. (Jag lyder sällan.) Precis som när jag kommer in på multiversum – som ju har vissa beröringspunkter med simuleringar. Ett vanligt argument mot att vi eventuellt lever i en simulering, inte enbart använt av mina plågade vänner, antyds också i Mandels bok: ”jag skulle känna om jag vore simulerad”. Jag tror inte alls på det argumentet. Det skulle kanske fungera så ifall någon kidnappade oss, sövde oss och väckte våra medvetna avatarer i en simulering; men om vi är den senaste generationen människor i den här simuleringen, avkommor till tusentals förfäder som har levt och dött i samma simulering – i så fall är ju det här vår värld, den enda vi känner till, och hur skulle vi kunna ana att vi är simulerade? ”Maten smakar mindre?” Kom igen, tänk efter lite!
Multiversumteorin har kopplats ihop med simuleringsteorin i åtminstone en märklig bok, som knappast är värd att diskutera i detalj; men kort sagt heter boken The Simulated Multiverse och är skriven av en Rizwan Virk (2021). Tanken är som namnet anger att vi inte bara lever i ett simulerat universum, utan i ett simulerat multiversum, och att detta avslöjas genom till exempel den så kallade ”Mandelaeffekten”, alltså idén om att en massa människor minns hur Mandela dog i fängelse, men det gjorde han ju inte – inte i vår värld – utan efter 27 år i fängelse frigavs han, var president i Sydafrika 1994-99 och dog i frihet 2013.
I vår värld. Så varför minns folk att han dog i fängelse? Därför att, säger Virk, simulerarna har justerat vår simulering. Men vissa av oss minns ändå på något sätt att Mandelas död i fängelse hände – innan justeringen.
Rent teoretiskt kan man väl tänka sig ett simulerat multiversum. På några årtionden har vi gått från suddig svartvit film och vevgrammofoner till 3D-världar och digitala filer. Slipper vi världskrig och pandemier och klimatkatastrof (vilket är tveksamt; framtiden var som bekant bättre förr) så är det väl tänkbart. (Ursäkta alla parenteser, men Stephen Baxter har en rolig novell, ”Touching Centauri”, om hur det upptäcks att kanske inte hela universum behöver vara simulerat.)
Teoretiskt tänkbart att simulera en värld, alltså.
Men varför ändra i ett multiversum? Där blir det svårt för mig att tro på Virk. Varför inte köra både simuleringen där Mandela dog i fängelse, och där han levde längre, parallellt med varandra?
I dag vet väl de flesta att minnet inte är fixerat utan dynamiskt. Varje gång vi tänker på ett minne kan det förändras. Förr i tiden visade SVT då och då det tyska liverockprogrammet Rockpalast och jag bar länge på ett tydligt minne av hur en lätt beskänkt Patti Smith ville jamma med The Who men artigt fördes bort från scenen. När jag till slut kollade upp saken visade det sig att två minnen hade flutit ihop: det var med Johnny Winter hon ville jamma, men han var nästan blind och såg henne aldrig, och ingen behövde föra bort henne, hon stod bara vid scenkanten med sin klarinett. (Jag hade gärna sett det hända: Patti Smith, inte nykter, jammar blues på klarinett med Johnny Winter! ...) Och med Who hittade jag ett klipp som innehöll en intervju med Townshend, mitt i deras framträdande, en kort liten intervju – och under den har någon publikmedlem märkligt nog lyckats ta sig upp på scenen och fram till Townshends sångmik och säger glatt ”Hello” till världen; Townshend och intervjuaren vänder sig överraskat om och publikmedlemmen förs genast bort. Men någon gång under dom ca fyrtio år som har gått sedan jag såg de två scenerna har minnet rört ihop dem. Och minnet av hur Patti Smith förs bort från Who är lika starkt och tydligt för mig som de inspelningar jag nyss letade fram.
Om jag nu trodde på Virk skulle jag kunna säga att vår simulering har förändrats: att i början av 80-talet försökte Patti verkligen jamma klarinett med Who. Men jag beklagar – den tanken är för mycket för mig. Ockhams rakkniv.
Men Mandelaeffekten är ju en stor grej? Många människor minns hans död i fängelse? Måste inte det betyda något? Nej då – eftersom många pratar om sina (falska) minnen, och minnet är dynamiskt, är det fullt naturligt att av alla som hör om saken kommer några snart att minnas hans död i fängelset.
Virks bok kunde ha blivit bättre (fast jag är tveksam – jag tog mig inte igenom hela) om han hade kallat den ”Det dynamiska simulerade universum”. I ett sådant kunde det möjligen finnas anledning att tweaka till saker, men knappast i ett multiversum. Vill vi simulerare testa Mandelas olika livsbanors påverkan på eftervärlden kör vi bägge parallellt. Och bortser då från datamängden som behövs för att simulera ett universum i miljontals upplagor.
Från Mandela tillbaka till Mandel. Tidsresor finns i Sea of Tranquility. Hur de går till undviker författaren nogsamt att gå in på, vilket antagligen är klokt – världen har tillräckligt många krystade förklaringar till tidsresor. En av de legendariskt fånigaste måste för övrigt ha varit när Lois Lane dog i den första Superman-filmen med Christopher Reeve, 1978, och Stålmannen räddade sin älskade genom att flyga baklänges, mot jordens rotation, så fort att tiden gick baklänges och hon blev levande igen ... I Mandels bok konstateras det bara att man programmerar in koordinaterna och aktiverar, så är man framme. Inga krystade förklaringar.
Som van sf-läsare reagerar jag ändå lite. Det har påpekats många gånger att vår planet inte står stilla: om jag vill resa till Paris 1789 bör jag ha koll på ungefär var i universum Paris befann sig just då. I slutet av Sea of Tranquility tycks man göra tidsresor till Alpha Centauri, och bortsett från tid-rum-problematiken frågar sig läsaren då dessutom hur man har hunnit upprätta kolonier där på bara ett par hundra år? Har man alltså på bara den tiden hunnit skapa rymdfarkoster som kan bära hundratals kolonister och färdas 4,3 ljusår på bara några år? Okej, jag är kanske gnällig men det känns lite ... slarvigt.
(Sidokommentar: ”James Tiptree” var en alldeles suverän författare, och hennes novell ”The Man Who Walked Home” är ett fantastiskt exempel på vad tidsresor skulle kunna leda till. Novellen finns på svenska i sf-tidskriften Nova science fiction, dubbelnumret 10/11, helt ägnat åt Alice/James.)
Liksom i de flesta tidsresehistorier är det absolut förbjudet att förändra det förflutna i Sea of Tranquility, och liksom i Ray Bradburys klassiska novell ”Åskmuller” (”The Sound of Thunder” i samlingen The Golden Apples of the Sun, Solens gyllene äpplen, 1959, filmad flera gånger) går saker och ting ofta inte som det var tänkt. Hos Bradbury är det ju en dinosauriejagande tidsturist som råkar trampa på en liten fjäril, och som sedan kommer hem till ett totalt förstört USA. Ett annat känt exempel är Isaac Asimovs roman The End of Eternity, på svenska som Tidens död, översatt av Sam J Lundwall (1973), där olika fraktioner inom organisationen Evigheten har olika uppfattningar om hur utvecklingen bör se ut och kämpar inbördes.
Hon tycks inte ens märka att hennes kropp kämpar mot sex gånger starkare gravitation; om något sådant någon gång skulle hända på riktigt blir det troligen hjärtinfarkt genast (vad väger du själv? gångra med sex och fundera på hur det skulle kännas att resa sig upp!) eller också lång sjukhusvistelse.
En sak stör mig illa i Mandels bok: Månens gravitation är ju en sjättedel av jordens. I böcker om månresor och månkolonier tas ofta det problemet upp, som i Ian McDonalds mycket läsvärda Luna-trilogi eller Kim Stanley Robinsons Red Moon (för mig en lite mindre intressant bok än McDonalds serie; men å andra sidan är Robinsons Aurora en av de absolut bästa sf-böcker jag någonsin har läst, för mig jämförbar med Stapledon, Dick på sitt vildaste humör, Delany, Tiptree) där människor som är födda på månen, eller har vistats där länge, måste genomgå långa och besvärliga processer innan de kan besöka jorden. Men Mandels huvudperson Olive är född och uppvuxen i 0,17 g och flyger glatt och oförberett till jorden för att bokturnera där i veckor. Hon tycks inte ens märka att hennes kropp kämpar mot sex gånger starkare gravitation; om något sådant någon gång skulle hända på riktigt blir det troligen hjärtinfarkt genast (vad väger du själv? gångra med sex och fundera på hur det skulle kännas att resa sig upp!) eller också lång sjukhusvistelse.
Det här är slarvigt, tycker jag, både av författaren och förlaget. Det är också lite förolämpande mot läsaren. Även om motiveringen ”låt oss inte fastna i tråkiga förklaringar utan koncentrera oss på det viktiga, personernas upplevelser och reaktioner och utveckling” har sitt värde, ingen vill läsa böcker med enbart trista tekniska beskrivningar (cut to the chase! – don’t bore us, get to the chorus! osv) så måste bakgrunden vara någorlunda trovärdig. Månmedborgaren som glatt vistas i sex gånger högre gravitation är lika trovärdig som om huvudpersonen plötsligt skulle få vingar (små korta tredecimeters älvvingar) och flaxa iväg från den onde skurken.
Jag kollade Amazons recensioner av boken. Bland ca 9000 sådana, 54% femmor, 31% fyror, fann jag ordet ”gravity” bara ett fåtal gånger – i recensioner med betyget ett. Jag är i förkrossande minoritet. Men ändå: någon måtta får det vara.
Som före detta lärare, under tre decennier, vet jag att man bör avsluta med beröm. Och det gör jag gärna, eftersom jag trots syrligheterna ovan blev klart förtjust i boken. Huvudpersonernas upplevelser och reaktioner är fängslande och inte sällan berörande. Jag tror förresten att författarhuvudpersonen Olive, hon med bokturnén, relaterar en hel del av Mandels egna upplevelser; bokturnén känns självupplevd. Min egen (hittills) längsta turné var fyra månader i Tyskland, och lite Österrike, Schweiz etc, som gitarrist i musikalen Hair, vintern 2005–06) och jag känner tydligt igen beskrivningarna: de varierande men ibland identiska hotellrummen, att glömma vilket rumsnummer man har, att relatera till folk i en egentligen väldigt onaturlig situation, förvirringen inför resa – jobba – sova – resa etc. Nämnde jag det kopiösa drickandet? Gaspery känns liksom Olive äkta och trovärdig, trots att han fattar beslut som de flesta skulle tveka inför. Och den anomali som har påverkat deras liv får till slut sin lösning, på ett sätt som förklarar alla mysterier och som dessutom innehåller en – utgår jag ifrån – avsiktlig blinkning till Heinleins klassiska långnovell ”By His Bootstraps” (1941).
Jag vet att jag missade några, det är mörkt i kväll och min syn är inte perfekt, men här är de kvinnliga fantastikförfattare jag såg vid en snabbkoll i vårt bibliotek:
Kathy Acker, Margaret Atwood, Karin Boye, Leigh Brackett, Sue Burke, Monica Byrne, C J Cherryh, Gabriella Håkanson, Nalo Hopkinson, Shirley Jackson, N K Jemisin, Liz Jensen, Ursula LeGuin, Ann Leckie, Doris Lessing, Anne McCaffrey, Emily Mandel, Vonda McIntyre, Judith Merrill, Yvonne Navarro, Andre Norton, Nnedi Okorafor, Ruth Ozeki, Marge Piercy, Ayn Rand, Anne Rice, Jeanne Robinson, Joanna Russ, Karen Russell, Mary Shelley, Vandana Singh, Johanna Sinisalo, Jacqueline Susann (ja, faktiskt, hon skrev en sf-bok med titeln Yargo, och det borde hon inte ha gjort), Karin Tidbeck, ”James Tiptree”, Sharon Webb, Cecilia Wennerström.
Det är förstås för få, särskilt i fråga om ”nyare” författare. Men de sentida männen är knappast fler. Av de ”nyare” tjejerna här, säg sådana som blivit kända sen sekelskiftet, är jag särskilt förtjust i Monica Byrne (två romaner, The Girl in the Road och nya The Actual Star) och Karen Russell (särskilt en fin roman, Swamplandia, två lysande novellsamlingar – Vampires in the Lemon Grove, där ”Spinning for the Empire” fullständigt knäckte mig, och Orange World – och kortromanen Sleep Donation), men gillar, om än inte fullt lika entusiastiskt, också Jemisin, Leckie, Mandel, Okorafor och Tidbeck. Idag finns svårbegripligt mycket mer välja-och-vraka än kring 1970, när man ivrigt väntade på nästa roman från Askild och Kärnekull ... och ibland var den romanen Brian Aldiss Gråskägg och kom aldrig ens ut ... Och själva mängden författare, förlagsutgivna, hybridutgivna eller egenutgivna, är ju i dag helt förkrossande.
Men å andra sidan: ju mer upplevelser man har haft och ju färre man har kvar, desto roligare är det att hitta ny musik, nya filmer, och nya författare som gör en häpet lycklig. Som Emily St. John Mandel.
Ja, jag tycker om den här boken. Kommer definitivt att följa Mandel framöver och rekommenderar andra att också ta en titt på hennes böcker.
Bild 1: Sea of Tranquility av Emily St. John Mandel(2022)
Bild 2: KG Johansson tidigt 80-tal
Bild 3: KG Johansson 2010-tal