KG Johansson är tillbaka med en annorlunda och utmanande bok där traditionell novellform blandas med experimentlusta. Delar av handlingen beskrivs exempelvis genom en cirkusrecension och en universitetsuppsats.
Det är tankar om existens, tro och skapelse. Om man skapar sin egen tillvaro, är man då inte en skapare? Sin egen Gud? Om alla Gudar är skapade av människan själv, som avbilder av människan och hennes strävan, vad dör då egentligen när filosofin dödförklarar Gud? Vad överlever?
Storhjärnade och abstrakta idéer blandas med humanistiska ideal. KGJ lyckas till på köpet att göra det experimentella verket lättillgängligt. Lättillgängligt, beroende på vad man har för referensramar, såklart. När detta skrivs så flimrar bokprogrammet Babel förbi tevetablån. En nykläckt deckarförfattare i gästsoffan och en musikgäst i kulisserna för att rama in talkshowformatet. Sådant är det massmediala tillståndet för litteraturen under 2020-talet; en torrare Skavlan poserande i chic polokrage.
Därför är det lätt att bli överförtjust i böcker som Baklängesbibeln, som går utanför ramarna för hur en novellsamling borde se ut. Som inte räds att ställa existentiella frågor utan att för dens skull tappa i underhållningsvärde. Som litar på att läsaren klarar att följa mer avancerade tankebanor än eviga omkok på Doyle, Christie och McBain.
Jag uppskattar hela Baklängesbibeln, från början till slut (eller var det tvärtom?)men allra mest uppskattar jag den avslutande delen Moseböckerna, som innehåller mörka och oortodoxa versioner av bibelberättelserna om Lot, Abraham, Noak, Kain och Abel, liksom Edens Lustgård.
Dessa berättelser är de formässigt minst experimentella, samtidigt som de stannar i mina tankar längst tid efter avslutad läsning.
Med sin version av Noaks ark, fyndigt nog betitlad Arkeologi, liksom Kain och Abel eller den nattsvarta sagan om Lot och hans döttrar i En rättskaffens man, aspirerar KG Johansson på en plats bland litteraturhistoriens stora berättare.