”Regnet gjorde honom gott och rann blandat med tårar över hans ansikte. Det sjöd i hans hjärna; oklara minnesbilder av det han sett i drömmen jagade bort varandra. För honom hade det varit som om Tobias blivit misshandlad av någon och detta på ett sådant fruktansvärt sätt att hjärtat stannade när han tänkte på det.
En annan drömbild mindes han tydligare. Han hade sett sin döda fru. Hon hade kommit någonstans långt bort ifrån, gående på ett av spåren. Hon hade sett rätt sjuklig ut och varit klädd i trasor.”
Nu är det åter solig försommar i luften, länge än till mognande äpplen och björnbär i trädgården. I helgen rullade massiva molnmassor av kol och blyerts in över bukten. Rena monsunen slog till. Trottoarerna flödade över och halvdränkta katter kved ynkligt vid reglade dörrar. De tunga skyarna kastade ett dovt dunkel över min enkla boning och matchade lämpligt nog det melankoliska mörkret i Banvaktare Thiel.
Huvudpersonen Thiel beskrivs som hederlig knegare som exemplariskt sköter sina arbetsuppgifter vid järnvägen. På sin fritid är Thiel en kyrklig familjeman med en mild och kärleksfull hustru vid sin sida.
När hustrun går bort i barnsäng tar det inte lång tid innan Thiel gifter om sig. Den nya hustrun Lene är något av den förras motsats; en kraftigt byggd mjölkerska med ”ett hårt och härsklystet sinne, grälsjuka och en brutal åtrå”.
Thiel skyller på att han behöver hjälp med sonen Tobias, men närmare sanningen är snarare att Lene har förvridit hans huvud genom sexuell lockelse. Det tar heller inte lång tid förrän familjeskaran utökats med ytterligare ett barn, något som gör att Lene alltmer börjar se Tobias som en ovälkommen gökunge. Samtidigt går Thiel ensam i vaka längsmed järnvägsbanorna, med sin bortgångna hustru ständigt kvar i sina tankar.
Varje nytt släpp från Hastur Förlag borgar för kvalité och man väntar sig inte vilken dussinpocket som helst. Dessa kultböcker och klassiker skrevs inte för att vara mysrysliga, men det är ofta så vi barn av vår tid läser dem. Med våra avtrubbade sinnen låter vi oss roas och förtjusas av berättelser som fick svunna seklers läsare att fyllas av fasa.
Något mysrys är dock inte Banvaktare Thiel; den är hemsk och obehaglig och förtrollande vacker på samma gång. Trots sitt korta format så går det inte att värja sig mot den oförutsägbara och förkrossande svärta som slår emot en under läsningen, i synnerhet allt närmare slutet.
Översättare Bodil Zalesky gör en makalös insats, för även om vi talar om en symfoni som stegras mot sitt crescendo så vilar en ångestmättad stämning över berättelsen redan från första stavelsen. Zalesky har också skrivit ett alldeles excellent förord om Gerhart Hauptmann och naturalismen.
På hela taget är det här något av en felfri utgåva, allt från val av illustration – Frau mit totem kind av Käthe Kollwitz - till baksidetexten är helt briljant sammansatt. Det blir inte så mycket en rekommendation som en generalorder: Läs!
Banvaktare Thiel har aldrig tidigare getts ut på svenska. Den publicerades för första gången 1888 och författaren Gerhart Hauptmann tilldelades nobelpriset i litteratur 1912.
Du köper boken enklast – och billigast – direkt från Hastur Förlag