Ernst Jünger fick under sina etthundratvå år på jorden uppleva några av de största omvälvningar och djupaste tragedier som Europa någonsin upplevt.
Född mindre än tjugofem år efter Tysklands enande 1871, kom Ernst Jünger till världen under det germanska imperiets berusande optimism. Jünger deltog som segerviss soldat i Första Världskriget bara för att få bevittna det totala nederlaget och den efterföljande fredstidens hårda villkor. Som någon historiker sade, så var mellankrigstiden havande med Andra Världskriget.
Jünger fick se sitt Tyskland delas i ett Väst och ett Öst efter Tredje Rikets undergång, för att åter fredligt förenas efter Sovjetunionens sönderfall.
Jünger tillbringade större delen av sina barn- och ungdomsår i Hannover, där hans välbärgade föräldrar bosatte sig kort efter hans födelse. De bodde i en villa vid en vacker sjö, där den unge Ernst gjorde sina första entomologiska undersökningar.
Jünger tillbringade ett par olyckliga år på internatskolor, där lärarna i sina rapporter klagade över Jüngers ständiga dagdrömmande och hans bristande intresse för den inrutade läroplanen.
Jünger skrev långt senare:
”Jag anser att en man visar sin mognad genom sitt motstånd. Antingen passar man in, eller också passar man inte in. Jag har lyckligtvis alltid haft svårt att passa in, och det är ett bekymmer jag har haft från skoltiden ända till idag.”
Ernst Jünger tillbringade timmar med att läsa böcker och levde tillsammans med sin bror i ett slags eget universum. De vandrade runt på landsbygden och Ernst knöt vänskapsband med såväl luffare som zigenare. Han kallades ”Waldganger” som betyder ”Skogsvandrare”. Ett begrepp och ett tema, som återkommer i flera av böckerna (bl.a. På Marmorklipporna(1939), Skogsvandringen(1951) och Eumeswil (1977).
Snart räckte inte skogen till för att mätta ynglingens hunger efter äventyr. Ernst Jünger stack hemifrån 1913 och gick med i främlingslegionen, där han tjänstgjorde i Oran och Sidi Bel Abbès.
Efter ynka fem veckor köpte hans pappa ut honom. Den motvillige Jünger lät sig övertalas att lämna legionen i och med att farsgubben lovade att om bara Ernst klarade sin avgångsexamen så skulle han få följa med på en expedition till berget Kilimanjaro.
Jünger tog examen i augusti 1914 och anmälde sig genast till armén, där han kämpade vid fronten under hela första världskriget. Sårad fyra gånger fick han några av de högsta tyska militära utmärkelserna, däribland järnkorset av första klassen.
Ur hans krigserfarenheter föddes I Stålstormen (In Stahlgewittern), som utgavs på eget förlag. Den medryckande skildringen av det moderna krigets fasor hämtades från Jüngers egna dagböcker som skrevs under krigsåren. I Stålstormen är en förstapersonsskildring av en soldat och officer under första världskriget där det blir svårt att avgöra vad som kan tänkas vara fiktion och vad som är rent självbiografiskt. Det är en oerhört vacker (heroisk och samtidigt tragisk) skildring med en formuleringskonst som aldrig upphör att fascinera och förtrolla.
Men I Stålstormen är inte en berättelse om krigets meningslöshet, utan en bok som förmedlar såväl den patriotiska entusiasm som inledningsvis svepte över Tyskland, som den krigströtthet och uppgivenhet som präglade den enskilde frontsoldaten, desto mer blod som spilldes och ju närmre nederlag kom.
Jag har konsumerat min beskärda del av krigsskildringar och krigshistoria genom åren. Allt från sakliga och ibland, akademiskt färgade, utsagor, till soldaters egna brev från fronten. Men jag vågar nog påstå att ingen krigsskildring är som just I Stålstormen, vilket gissningsvis är en orsak till att den har fascinerat läsare i över hundra år. Som de flesta krigsberättelser så innehåller Jüngers debut en massa död. Tonvis med död, rentav. Men samtidigt bor det i bokens hjärta en känsla av äventyr. I Stålstormen pulserar av ungdomlig och dödsföraktande kamplust. Ett slags livsbejakande ”carpe diem” för trupperna som knappast behöver höra ”memento mori” för att påminnas om sin dödlighet – de vadar ju redan fram i lik.
Det finns en mem som är väldigt träffande. Det står “Krig Är Ett Helvete” under någon som läser På Västfronten Intet Nytt. Han ser sjukt olycklig ut. Det står samma sak under någon som läser I Stålstormen, men han ser skitglad ut.
Soldaterna i I Stålstormen (eller åtminstone Jüngers litterära alter ego) accepterar stoiskt, och med en cynisk galghumor, sitt öde och den överhängande känslan blir, (hur paradoxalt det än må låta) en känsla av frihet - trots panikartade reträtter, hukande bakom skyttevärn och fiendekulor visslande kring öronen. Paradoxalt, med tanke på att få moderna människor knappast hade kopplat ihop begreppet ”frihet” med att drillas under hårda villkor, skickas till främmande land, leva packade tätt intill varandra i lera, blod, svält, törst, löss, råttor och sjukdom – för att i nästa stund döda andra ynglingar. Med en överhängande risk att själv lemlästas och dö. Frontsoldaterna kan knappt ens avnjuta en stilla stund på dasset, då fienden gärna skjuter iväg granater mot motståndarsidans latriner.
Samtidigt finns det något lockande där, en slags frihet i dödens skugga, som i synnerhet tilltalar män. Och gör än idag.
“Humans don’t mind hardship, in fact they thrive on it; what they mind is not feeling necessary. Modern society has perfected the art of making people not feel necessary. It's time for that to end.”
Sebastian Junger (inget släktskap, efternamnet är en ren slump) har i dokumentärer som Restrepo och i boken Tribe fångat en bild av den moderna amerikanskt soldatliv som delvis kolliderar med den gängse bilden av hur krig påverkar soldaten.
Sebastian Junger kan i Tribe visa att trots att krigstrauma och Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD: något som inte var okänt för Ernst Jünger heller, även om det då kallades granatchock och ”skälvan”) är något som i hög grad präglar många veteraner, så finns det en viss människotyp som verkligen älskar att vara i fält.
Just som många av männen som beskrivs i I Stålstormen så berättar soldater i Tribe att de lever för kamratskapet och samhörigheten i armén. De söker tjänstgöring om och om igen i några av världens värsta krigshärdar. När de levt hemmaliv en period så uppfylls de av känslor av fångenskap och instängdhet, med svårigheter att finna en meningsfull vardag i det civila samhället. De trivs helt enkelt i krig och de mår inte psykiskt dåligt av de tuffa umbäranden som soldatlivet innebär.
Även om det sällan talas om (eller kanske mest hånas i sådana fall) så finns det hos många unga män en dröm om ära och hjältemod som får dem att fascineras av alltifrån superhjältar, samurajer, till högst verkliga poliser, astronauter och idrottsmän. Fantasier om stordåd och om att offra sig själv för något ”högre”.
Det gäller inte bara unga män, vissa medelålders män lever med en känsla av besvikelse över vardagslivets torftighet, över förlorade chanser som aldrig togs. Slumrande i deras inre finns en tabubelagd tanke om att något omvälvande skulle kunna ske, som kan ta dem bort från trygghetsnarkomani och kvävande konformitet. Kanske har den känslan aldrig beskrivits mer bitterljuvt än i romanen Sjömannen som föll i onåd hos havet av Yukio Mishima:
”Jag har inte uträttat särskilt mycket, men jag har levt hela mitt liv med den tanken att just jag är den enda verkliga människan. Och om jag har rätt, då kommer en dag en ensam, genomskinlig trumpet att skalla genom gryningen och ett väldigt ljuskantat moln ska svepa ner och ärans mäktiga röst ska kalla på mig långt bortifrån – och jag blir tvungen att hoppa ur sängen och bege mig av ensam. Det är därför jag aldrig har gift mig. Jag har väntat och väntat och nu är jag över trettio.”
Vi som i ung ålder lekte med elden, sökte oss till faran, och levde delvis utanför marginalen med alkohol och droger, har drag av den här impulsen som, oavsett vad man tycker om det som fenomen, tycks vara en del av det manliga väsendet.
Det här är inget förskönande eller romantiserande instick om manlighetens förträfflighet, se det i stället som ett krasst konstaterande. Hells Angels första klubb bildades av krigsveteraner. Maffiabossen Arkan verkade i Sverige fram till Jugoslaviens sammanbrott då han och hans grabbar drog åter till fäderneslandet för att begå krigsbrott/bli krigshjältar – beroende på vem du frågar. De muslimer som anslöt sig till Islamiska Staten hade inte sällan en bakgrund i kriminella kretsar. Det finns flera exempel på terrorister som gått från att dra koks på uteställen och pendla in och ut från kåken för småbrott, till att på rekordkort tid bli fanatiker som är villiga att mörda västerlänningar och judar i Allahs namn.
Uppenbart upplever vissa personer en större känsla av frihet genom att underkasta sig för en strikt hierarkisk ordning: det kan vara en ideologi, en tro, ett ”kriminellt nätverk” eller ett befäl. Där andra ser ett förtryck och/eller en fara, ser dessa i stället frigörelse och meningsfullhet. De attraheras av tanken på edsvuret brödraskap som delar ett gemensamt öde och mål.
För att dra en inte lika tung association (i denna redan långa associationskedja av fritt spekulerande) så var jag och sonen och såg Dune 2 på småstadsbion häromveckan. En science fiction-film som tar sig själv på allra högsta allvar och därmed står i bjärt kontrast till självparodierande storbudgetrullar om Skywalkers och Superhjältar som egentligen är barnfilmer; fast deras målgrupp är vuxna. Dune 2 är en film som tacklar allvarliga ämnen som makt, religion, patriotism, öde och inte minst krig. Det var enbart män av olika åldrar i den nästan fullsatta salongen och Dune 2 är en film som har polariserat filmintresserade online. När jag tar del av de negativa recensionerna som handlar om hur gravallvarligt tråkig och fånig Denis Villeneuves film är, kompletteras kommentarsfältet med utsagor om att somna av tristess till första Dune. Påfallande ofta är det kvinnor som skriver. Ett anekdotiskt exempel som kan kompletteras med att Dune har fått kritik för att vara kvinnofientlig
Det är inte bara det att tveeggade begrepp som ”plikt” och ”ära” ofta uppfattas negativt i en modern kontext, som förlegade kvarlevor från en förfluten tid. Den heroism som många unga män smygdrömmer om, förses med töntstämpel och ses samtidigt som potentiellt omstörtande. Tillåter vi oss att blicka tillbaka på historiens slagfält, på alla folkmord och blodiga revolutioner, så finns det alla skäl i världen att ta sig i akt när dessa djupt liggande impulser förbyts i fanatisk masshysteri. Kanske i synnerhet när krigstrummorna dånar dagligen och neutralitetspolitiken är ett minne blott.
I en högst läsvärd blänkare skriver Isabelle Ståhl:
”Där uppstod en glänta, en luftficka där aggressivitet och kontrollförlust inte bara var legitimt utan rent nödvändigt, där jag för en stund inte behövde känna efter så att jag inte trampade på någon eller störde eller rörde mig för yvigt.
Så verkar många, särskilt män, ha det hela tiden. Jag avundas det, även om jag inte vill idealisera det.”
Ståhl drar också paralleller mellan I Stålstormen och det maskulint kodade fenomenet fotbollshuliganism:
”Oftast händer det ju nästan ingenting i en match, det är lika sömnigt som Jüngers oändliga utläggningar om marscher och anfall fram och tillbaka över de dystra landskapen och hans skryt om att ha fått riddarkorset av Hohenzollernska husorden för att ha tagit 200 män till fånga. Jag har svårt att sympatisera med hans högstämda upphöjande av plikt och heroism.”
Och det är väl något av min poäng med att koppla ihop Jünger med Mishima (som ju begick seppuku efter en misslyckad statskupp), med en fiktiv figur som Paul Atreides i Dune. Viljan att slåss och rent av dö för sitt land, sina ideal, eller för skyttegravskamraternas skull. Eller rentav något så simpelt som för en fotbollsklubb.
På pappret tycks det finnas lite skillnad mot att en skrivbordsgeneral drar upp en fatal strategi, eller att ansiktslösa byråkrater inskränker din vardag – båda sakerna är utom din egentliga kontroll. Men vid frontlinjen är alltid hierarkin glasklar, någon bär alltid det yttersta ansvaret och du är, på liv och död, ansvarig för dig själv och din trupp.
I mötet med krigets realitet så förpassas vardagslivets repetitiva lunk till något avlägset och främmande, på sin höjd något som skildras i brev från föräldrahemmet. I fält handlar det om att döda eller dödas, långt från bekymmer som obetalda räkningar och vems tur det är att rasta hunden. Det väsentliga blir de mest basala stegen på Maslows behovstrappa. Kvarglömda konserver i en vunnen skyttegrav kan utgöra skillnaden på att äta eller svälta. Springer man på ett tjog ägg och två flaskor vin så är det månadens fest.
Det bidrar till känslan av livslust och frihet som genomsyrar I Stålstormen. Inte olikt hur människor som fått sitt slutdatum vid ett sjukhusbesök kan vittna om hur de överväldigas av tacksamhet för varje fortsatt dag på jorden. Vissa som hamnar i dödens skugga ger sig ut och hoppar fallskärm, bestiger berg och reser jorden runt. Saker de drömt om men aldrig gjort, innan de fick sin dödsdom svart på vitt.
Till syvende och sist är I Stålstormen en bok som skramlat runt i min skalle i snart ett halvår efter jag läst ut den. Ändå hade jag uppenbarligen väldigt lite att säga om romanen i sig och desto mer om reflektionerna och associationerna den födde. Jag avslutar med ett citat från boken, som var en av många rader som inte bara förtrollade mig, utan bet sig fast i minnet:
”Många vredens dagar hade vi kämpat på ett och samma fält, och även denna gång skulle solen, som stod lågt på himlen i väster, kasta sitt sken på nästan samtligas blod”