Bokfredag 64: En storslagen svartsynt satir

Fåfängans Fyrverkeri av Tom Wolfe

Sherman McCoy är en Världsalltets Härskare.
Han tillhör de unga, framgångsrika och snuskigt förmögna finansvalparna på Wall Street. Från sin fjortonrums etagevåning på Park Avenue blickar han ut över Manhattan som vore det hans eget konungadöme. Hans dotter har egen barnflicka och hans fru får äran att leka inredningsarkitekt och välgörenhetsarbetare som tidsfördriv.
Allt är snudd på perfekt, tills Sherman en kväll hämtar upp sin älskarinna på flygplatsen. På vägen tillbaka till Manhattan förirrar de sig ner i hotfulla Bronx. Där råder djungelns lag, plötsligt finns ett hinder på körbanan och två svarta killar… inte körde de väl på en av killarna när de fick bråttom därifrån?
Med ens är Sherman McCoy, obligationskungen av Wall Street, ett efterlängtat villebråd för karriärsugna politiker och åklagare, sensationshungriga journalister och allsköns opportunister.
I Harlem eldas de förslummade massorna på av den korrupte Pastor Bacon, som till vill varje pris vill vinkla det hela till en rasistisk attack på en högpresterande ung svart student som hade hela livet framför sig. McCoys liv är plötsligt i gungning och i en labyrint av lögner och lösa påståenden måste han försöka finna vägen ut.

Det här är en storslagen tegelsten av den legendariske berättaren Tom Wolfe(1930-2018).
I en passage som utspelar sig på Wall Street vandrar en svart skoputsare runt med sin låda och sin borste. För fem dollar paret blankpolerar han skorna åt de stressade män som genom telefoner och skärmar köper och säljer aktier och obligationer för fantasisummor. Förutom att åskådliggöra klassamhällets tydligt skurna och separerade sociala skikt så illustreras också skillnaden mellan riktiga pengar rakt i näven och abstrakta belopp i den digitala finansvärlden. Sherman McCoy tänker faktisk, i förbigående, på vilken bra hacka den svarte mannen gör på sitt skoputsande. Samtidigt som han själv alltså bollar miljoner mellan olika marknadsaktörer på en daglig basis.
Sherman är inte bara (genom sitt ett yrke och sin skyhöga lön) skild från genomsnittsamerikanens möda och medelinkomst, han är även en slags gäst i sitt eget hus, halvt frånkopplad sin fru och dotter. Sherman är också distanserad från sin mor och far, förfrämligad i själva mötet med den bistra verkligheten.

Wolfe bjussar på en mångfacetterad berättelse med andra ord, men mest av allt är Fåfängans Fyrverkeri en svarthumoristisk och knivskarp satir. Det är en satir som fungerar väl på grund av att Wolfe lägger sig väldigt nära en realistisk samtidsskildring, karaktärerna blir aldrig rena karikatyrer och händelseförloppet är i högsta grad trovärdigt. Satirer har annars en tendens att få slagsida åt det överdrivna och övertydliga, kanske i synnerhet i bokform.
Trots att romanen firar trettiosju bast i år så känns den emellanåt kusligt högaktuell. Det är svårt att inte se Pastor Bacon som en reinkarnation av ras-hustlers av typen Al Sharpton eller Jesse Jackson. Protestorganisationerna är snarlika våra dagars dito, t.ex. Black Lives Matter.
Justitemordet på Sherman McCoy fungerar som en slags parodi på senaste årens uppmärksammade fall av rasrelaterade dödsskjutningar och upplopp från vår fixstjärna USA. Som fallet med den våldsamme rånaren Michael Brown, som i pressen blev kallad ”a gentle giant”. Eller fallet Trayvon Martin där en såkallad ”white hispanic”(!) vid namn George Zimmerman påstods ha mer eller mindre lynchat Martin, detta bland annat genom att 911-samtalet medvetet klipptes om i Tevesändningar som följde dödsskjutningen:  

On one version of the recording played by NBC, Zimmerman was heard saying, "This guy looks like he's up to no good or he's on drugs or something... He's got his hand in his waistband, and he's a black male."
In another what was played was, "This guy looks like he's up to no good. He looks black." In the original 9-1-1 recording, Zimmerman said: "This guy looks like he's up to no good. Or he's on drugs or something. It's raining and he's just walking around, looking about."
The 9-1-1 operator then asked: "OK, and this guy, is he black, white or Hispanic?", and Zimmerman answered, "He looks black."The phrase, "He's got his hand in his waistband, and he's a black male" came several exchanges after that point in the conversation.

Jag uppskattar (den utskällda) filmatiseringen av Fåfängans Fyrverkeri, den är en lyckad adaption i mitt tycke, även om det är något med sista tredjedelen av filmen som gör att den inte funkar hela vägen.
Första gången jag såg Brian de Palmas filmversion var det väl på sin höjd en märklig, men underhållande skröna från det stora landet i väst. Sedan dess har svenskens fallenhet för att importera jänkargrejer som gör en fet, deprimerad och dum i huvudet också kommit att innefatta kritiska vithetsstudier och liknande identitetspolitik. Raskomponenten har rentav intagit en topposition på den strikt hierarkiska pyramiden av svenska samhällets föregivna offer och förövare.
Det är med andra ord en relevant roman för den som vill ta sig en funderare över vår sköna nya värld och samtidigt behöver få sig ett gott skratt. Det är också en tillbakablick till en tid då det fanns böcker - och inte minst filmer - där sjaviga journalister kunde skildras som obesjungna hjältar som tror på sanningen till varje pris och som ställer makten till svars.
Det är inget större fel på översättningen (utgåvan är från 1988), men jag kan inte komma ifrån intrycket att boken nog borde ha lästs på originalspråk. Kanske har det att göra med det något daterade stockholmsslanget - något som även kan störa när jag läser Einar Heckschers översättningar från samma tidsepok. Samtidigt är det kanske en del av charmen av att läsa dessa översättare.
I vilket fall som helst så rekommenderas Fåfängans Fyrverkeri varmt.