Bokfredag 54: Där svarta stjärnor hänger i skyarna
Fantastiska fynd från finaste förlaget
Clownen vände sitt pudrade ansikte mot spegeln.
”Om att vara fager är att vara vacker”, sade han, “vem kan då jämföra sig med mig i min vita mask?”
”Vem kan jämföra sig med honom i hans vita mask?” frågade jag Döden bredvid mig.
”Vem kan jämföra sig med mig, som är blekast av alla?” sade Döden.
(Ur Kungen i Gult av Robert W Chambers)
Jag började samla på mig böcker från Hastur Förlag för över tio år sedan. Allteftersom jag bokbloggade om vart och vartannat släpp så fick jag kontakt med förläggare Ola
En hyvens karl som istället började bjussa på varje nysläppt bok - med förhoppningen att det skulle resultera i recensioner. Det har det oftast gjort, även om jag tyvärr har en del Hasturböcker liggandes i väntan. (Alltid på grund av tidsbrist. Aldrig av ointresse.)
Med åren har det också hunnit bli en del dubbletter i och med att jag får böcker skickade till mig av läsare och vänner.
Det finns alltså några böcker i dagens Bokfredag som letar ett tryggt hem, du ser själv vilka. I huvudsak handlar det dock om att uppmärksamma läsekretsen på Hastur Förlags många pärlor.
Mytomspunnen novellsamling som inspirerade den första (och överlägset bästa) säsongen av True Detective som även “lånade” mycket inspiration från skräckmästaren och kultförfattaren Thomas Ligotti.
Men Kungen i Gult har inspirerat så mycket mer inom skräckgenren och populärkulturen. Även för en någorlunda luttrad skräckläsare som undertecknad så finns det något kusligt och genuint skrämmande över ett antal passager i boken.
Författaren Robert W. Chambers blev ett odödligt namn inom skräcklitteratur med Kungen i gult som publicerades i original redan 1895. I den svenska utgåva återfinns de fyra först berättelserna, kallade Ryktesreparatören, Masken, I Drakgränden och Det gula tecknet, samt Profetens Paradis – som är en sorts olustiga dikter, eller om man så vill; scener och fragment av en större föreställning. Finns nu ute i en ny upplaga - med nytt omslag. Hasta över till Hastur Förlag och fynda!
Skalbaggen är berättad genom fyra olika perspektiv, en för varje huvudkaraktär. Karaktärernas livsöden formas och förenas av mötet med en magisk skarabé som är utsänd för att kräva vedergällning.
På många sätt påminner Skalbaggen om en klassisk pulpberättelse, men det är just växelverkan mellan berättarperspektiv och stilgrepp som gör den till något mer än ”bara” en skräckskröna.
I början känns den som en typisk rysare som förde mina tankar till Arthur Machen, men framåt slutet känns det mer som en pusseldeckare med ett ockult mörker över sig. Det är lite pratigt emellanåt, men det blir liksom en del av charmen. Miljöskildringarna är rakt igenom förtrollande.
I Magnetisören och andra berättelser rör sig novellerna mellan det abstrakt märkliga och poetisk skräckromantik. I den inledande novellen Rådman Krespel tycker jag mig höra ett klassiskt stycke musik, där tonerna stegras och faller till berättelsens dynamik. Om det verkligen är Hoffmanns musikaliska språk som dirigerar lästakten, eller bara min ovana att spela Tristan und Isolde i bakgrunden, blir upp till var och en att själv avgöra.
Favoriten är annars Äventyr på Nyårsnatten. En kuslig historia om spegelbilder och demonisk besatthet, men som även har ett visst stråk av svart humor i sig.
Fem noveller av en av romantikens största, vars skrivande uppfylls av det distinkt germanska: en ådra för storslagen dramatik och tragik värdig Wagner, mixad med en Faustisk vetgirighet à la Goethe.
Med Dödens andedräkt inledde Hastur Förlag serien Vargtimmen, som var korta böcker avsedda som nattläsning för de sömnlösa skarorna. Samtliga slutsålda utgåvor är illustrerade och tryckta i handnumrerade, begränsade upplagor.
Detta är nr 88 av 400.
Greve Stanislaus Eric Stenbock (1860-1895), parfymerad och perverterad poet, författare, drinkare och drogare, är en i högsta grad mytomspunnen filur.
I Dödens andedräkt ingår novellerna Den sanna berättelsen om en vampyr, Den andra sidan och En nutida Sankt Venantius, samt ett fylligt och initierat efterord om den dekadenta greven.
Mr Dyson och mr Phillipps råkar av en slump bli delaktiga i en vild jakt på ett romerskt guldmynt, som mystiska män är beredda att gå över lik för att få tag i. Vilka är de personer som matar våra huvudpersoner med historier om ond bråd död? Vem är den unge mannen med glasögon?
Unga fröken Lally tar tjänst hos professor Gregg, som studerar ett svagt sigill med sällsamma inskriptioner och dras in allt djupare i dess hemligheter – vem, eller vad, har skrivit de märkliga tecknen?
Vad är det för ett pulver juridikstudenten Francis Leicester tar som förändrar hela hans jag? Skepnader antar nya former, transmuteras. Dyson och Phillipps försöker nysta upp härvan, och kommer allt närmare gåtans svar.
Arthur Machen har ett sätt av väva ord som för tanken till såväl Edgar Allan Poe som till Thomas Ligotti: “Här, där allt bäddas in i halvmörker och förruttnelse, där vi vandrar i cederträdsdunkel och själva luften får lungorna att mögelsvida, kan jag icke förbli en enkel man. Jag ser flammorna rodna i fönstren och huset förtrollas; just det där rummet, sanna mina ord, är fyllt av blod och eld.”
Du fyndar denna skräckklassiker här: De tre bedragarna
Förlag Hastur beskrev själva boken så här:
”Skymningshistorier (1873) är en bortglömd pärla i den viktorianska litteraturen. Bland gengångare, hemsökelser och sanndrömmar smyger walesiska Rhoda Broughton (1840-1920) med säker hand in kritik av förtryckande normer och ojämlika könsförhållanden. I spökhistorians form ger hon uttryck för den skräck som var kvinnors helt egna – att vara rättslös i ett manssamhälle. Men hon gestaltade också på ett nytt sätt den händelse som var den mest avgörande i ett kvinnoliv – äktenskapet.
I sina suggestiva noveller målar Broughton upp den moderna, välbärgade borgarkvinnans liv i det viktorianska England. Välstånd saknas inte, men bland de tjusiga attiraljerna och det polerade yttre lurar vålnaderna och gastarna."
I sin första utgåva hette den här samlingen Tales for Christmas Eve. Utan att någon av novellerna är direkt förknippade med jul så känns den, liksom många av Hastur förlags utgåvor, som klippt och skuren för ruggiga höst – och vinterkvällar med högläsning i skenet från levande ljus och en sprakande kamin.
Jag vet inte hur mycket jag håller med om de ovan nämnda normbrytande aspekterna av berättelserna, snarare är det ganska konventionell romantik med inslag av mysryslig skräck och plötslig död. Med dramatisk och svulstig hjärtesorg till följd, som sig bör. Det finns också ett tydligt förakt för skitiga och potentiellt farliga arbetare, i synnerhet irländare, som emellanåt slår över i öppen fruktan.
Det som gör Skymningshistorier extra läsvärd är den dialogdrivna handlingen och hur onda förebud tar form av drömmar på ett effektfullt och stämningsfyllt vis.
Woyzeck är en av den tyska teaterscenens mest framförda och omtalade pjäser. Den har i Sverige satts upp av bland annat Ingemar Bergman och har inspirerat musiker som Nick Cave och Tom Waits till att göra såväl filmmusik som musikal. Scenerna spelas inte alltid i samma följd och det outtalade i handlingen spelar en stor roll.
De poetiska formuleringarna och auran av mystik fick mig att läsa den tunna skriften två gånger på raken. Jag tycker mig se ett släktskap i Georg Büchners sätt att beskriva armodets tarvlighet med Louis-Ferdinand Célines skildring av detsamma i sin stilbildande genombrottsroman Resa till Nattens Ände.
Jämför till exempel följande stycken:
”Vi fattiga – ser ni, kapten: Pengar, pengar! Den som inga pengar har – Inte kan väl en sån människa hålla sig till moralen i världen! Man har sitt kött och blod.[…]
Ni ser: vi enkla människor, vi har ingen dygd, naturen är sån: men om jag vore en herreman och hade hatt och klocka och en stilig kostym och kunde tala förnämt, då skulle jag gärna vara dygdig. Dygden måste vara något vackert, kapten. Men jag är en fattig karl!”
- Büchner
”De rika behöver inte ha ihjäl varann för att få käk. De sätter folk i arbete enligt vad de själva säger. De behöver inte själva göra nåt ont, de rika. De betalar. Man gör allt för att vara dem till lags och hela världen är nöjd med det.
Vad resten beträffar, så kan vi ju anstränga oss hur mycket som helst, vi slirar och slinter, vi faller ner i spriten som bevarar levande och döda, vi kommer ingenstans.”
- Céline
Även hänvisningarna till en militär närvaro i Woyzeck, som lockar i synnerhet stadens kvinnor, för tankarna till första världskrigets upptakt såsom det skildras i Resa till nattens ände – som ett cyniskt spektakel att förföra massan med.
Du fyndar denna udda klassiker här: Woyzeck
Förlaget skriver:
I Det främmande barnet och andra sällsamma historier återfinns sju av E.T.A. Hoffmanns (1776–1822) säregna fantasistycken, skräckberättelser och sagor, samtliga hämtade ur samlingen Die Serapionsbrüder (utgiven i fyra volymer 1819–21). Dessa noveller är sällan eller aldrig översatta till svenska, och utgör därmed ett viktigt komplement till utgivningen av den klassiska tysk-romantiska litteraturen, berättarkonsten och fantastiken i svensk språkdräkt.
Heidi Havervik står för översättningen, och Sten Wistrand har skrivit det initierade förordet.
Denna utgåva innehåller novellerna ”En spökhistoria”, ”Automaten”, ”Vampyrism”, ”Det främmande barnet”, ”Den kuslige gästen”, ”Eremiten Serapion” Och ”Gnomkungens brud”.
