Bokfredag 3: Revor i verklighetens väv
Videbuskarna och andra vidunderliga berättelser av Algernon Blackwood
Varje recension jag plitar ner känns som ett avskedsbrev till boken i fråga. Det är med större vemod än vanligt som jag skiljs från Videbuskarna och andra vidunderliga berättelser som Hastur förlag släppte i sena juni i år.
Blackwoods berättelser har varit min ständiga följeslagare i sommar, minus en resa i gränslandet mellan Europa och Asien då jag lyckades med konststycket att få med mig en helt annan bok.
På tal om gränsland så är det just vad novellerna rör sig i; från yttre och högst reella miljöer. Revor i verklighetens väv ger oss glimtar av andra dimensioner och drömlandskap.
”Mina föräldrar är döda och min enda syster är – nej, inte precis död, men gift med en mycket rik karl. De ägnar det mesta av sin tid åt resa, han för att finna sin hälsa, hon för att tappa bort sig själv.”
Algernon Blackwood var något av en äventyrare själv och novellerna sjuder av utforskarens oförtäckta upptäckarglädje.
I titelnovellen Videbuskarna får vi följa två äventyrliga män på strapats längs Donaus avkrokar och träskmarker där det vimlar av just videbuskar. Träffande nog får den praktiskt lagde och fantasilöse reskamraten till berättaren representeras av en svensk: ”…jag just då var tydligt glad över att han inte var fantasifull; hans svala, praktiska natur kändes trygg och tröstande. Jag fann hans temperament beundransvärt. Han kunde styra nedför forsar som en amerikansk urinvånare och klara farliga broar och virvlar bättre än någon vit man jag någonsin sett i en kanot.”
Jag ser Mobergs Karl-Oskar framför mig. Krasst tjurskallig och nyktert realistisk i möte med utmaningar och motgångar – själve odalbonden reinkarnerad. Det blir därför ännu mer effektivt när märkliga ting börjar ske som ruckar även en till synes orubblig svensk.
Blackwoods sätt att besjäla natur och miljöer löper genom alla novellerna, oavsett om det handlar om det gamla Europa som i Hemlig Tillbedjan eller Nordamerikas otämjda skogar i Wendigo.
Flera av novellerna inleds med att huvudpersonen bokstavligen står vid en vägkorsning eller nyss avstigen på en tågstation. Det underliggande temat om upptäcktsresande innebär inte nödvändigtvis en ny och spännande plats i varje novell, det är lika mycket en resa in på det utomvärldsliga planet. Eller någon outforskad inre dimension.
I till exempel Överlåtelsen utspelar sig berättelsen för en guvernants ögon på ett typiskt brittiskt lantgods, men kretsar kring portalen till en annan dimension.
Låter novellsamlingen allvarstyngd så är det något av en halvsanning. Trots att det här är seriösa funderingar som Blackwood bjussar på, så har han ett stråk av humor som åtminstone roar mig: ”Mina föräldrar är döda och min enda syster är – nej, inte precis död, men gift med en mycket rik karl. De ägnar det mesta av sin tid åt resa, han för att finna sin hälsa, hon för att tappa bort sig själv.”
Citatet är hämtat från novellen Lyssnaren som blev en omedelbar favorit. Den berättas genom dagboksanteckningar och utspelar sig i ett stämningsfullt och spöklikt London. Från en lättsam inledning blir berättaren alltmer paranoid och uppskrämd i och med att skräcken stegvis stegras.
Algernon Blackwood har ett direkt tilltal som för tankarna till Robert E. Howard eller rentav Ernest Hemingway. Det är koncist och kompakt skrivet och väcker som regel mitt intresse redan från första raden. Som i Snöns Tjusning: ”Hibbert, som alltid var medveten om två världar, befann sig i en bergsby som var medveten om tre.”
Erkänn att den öppningen ger en viss mersmak.
Hastur Förlag gör det inte bara igen, utan kanske rentav överträffar sig själva? Jag uppskattar det mesta ur Hasturkatalogen, men Algernon Blackwood slår faktiskt det mesta. Omslaget är som synes helt outstanding. Översättare KG Johansson briljerar. Min enda egentliga kritik är att det inte blev en inbunden upplaga för oss suktande samlare.
/Sundin