Berlin sommaren 2017 är en stad där verkligheten börjar rämna. I ett kulturhus i Kreuzberg gjuter skulptören Amanda svarta betongsuggor som vaknar till liv i ateljén. Eller är det barndomens hallucinationer som kommer tillbaka?
Amanda tittar ut genom fönstret och anar en annan stad bortom de nyputsade fasaderna kring Mariannenplatz.
Samtidigt söker Svetlana desperat efter sin försvunna syster, Karoline. Svetlana hör rykten om misshandel och hittar en spionapp i systerns mobil.
Clive drömmer att han vadar genom taggtråd i helvetet. Han dricker för att glömma och vägrar träffa sin dotterdotter Amanda, rädd att hon ska se hans demoner. Pengarna från konsthandeln på Fasanenstraße räcker inte för att radera hans mörka förflutna.
Clives hänsynslöshet och Amandas konstverk gläntar på dörrar mot en verklighet mänskligheten har valt att glömma. En gyllene skalbagge klättrar upp mot taket i Hauptbahnhof. Någonstans i den stora staden öppnar sig ett torg mellan grustäckta ruinberg. Och under villorna vid en badsjö leder vägar ner mot helvetets brinnande slätter.
Ett läckert släpp från förlag Fria Ligan där det byggs vidare på den värld av svart magi och skräck som har sitt ursprung i rollspelet Kult. (Fria Ligan pysslar huvudsakligen med rollspel).
Som de flesta romaner som sysslar med att bygga världar och har tänkta uppföljare på gång, så är persongalleriet i Döden är bara början lite väl tilltaget för min smak. Men det är också en av få invändningar jag har att klämma fram.
Döden är bara början har känslan av en skräckroman, men skräck är faktiskt inte det centrala, något som är positivt. Radarparet Jonsson & Petersén bjuder på en läsning där mörkret är ständigt närvarande och det övernaturliga är en helt naturlig del av verkligheten.
Persongalleriet må svälla under bokens gång, men de tre som jag anser vara centralgestalter; Amanda, Clive och dennes son Harlan, är huvudpersoner man gärna följer i deras sökande och förändring - eller kanske förvandling- under resans gång.
Jag gissar att figuren Clives namn är en slags hommage till en viss skräckförfattare då boken inleds med dedikationen; ”Till Clive Barker, som lärt oss allt vi behöver veta om helvetet”.
Och visst påminns man om Barker, men jag kommer även att tänka på Donna Tartt och hennes Den hemliga historien, en roman som gjorde mig som läsare hemmastadd i en miljö som (åtminstone för mig) var hyfsat abstrakt och obekant. Gunilla Jonsson och Michael Petersén beskriver Berlins gator så levande. Även de förfallna stråkens skuggor kommer till liv; ömsom hotfulla och vackra. De tyska konstnärskretsarna skildras utan ingående förklaringar eller klargöranden, ja även facktermer och intern jargong används på ett sätt som inte skriver läsaren på näsan.
Detsamma gäller den helvetesvärld som finns bortom de dolda portalerna i Berlin. Den fortsätter behålla sin mystik, det mesta ligger i dunkel och vad vi får se är mest fragment av en större verklighet bortom vår egen illusoriska verklighet.
Rekommenderas!
Köp din Julklappar av Xavantgarde:
Böcker
Serier
Filmer