Bokfredag 10 Skräcktema
På en blomsteräng öster om Shalu fångade den fyraårige kinesiske pojken Da Qiang en fjäril med sina små händer. När han öppnade dem igen var fjärilen krossad. Dess ena vinge slog två gånger och sedan blev den stilla. I ett tomt rum satt fem gamla män i munkkåpor och gula hattar med slutna ögon runt en bönerulle. Utan att någon rörde rullen, började den snurra. Männen öppnade sina ögon, den stora rullen av sten spann allt snabbare.
Splatterpunk på svenska
Fjärilen från Tibet från 2007 är ett måste för varje konnässör av skräck. Med inspiration från Clive Barker, Manga, Death Metal och amerikansk B-film mejslade CJ Håkansson ut sin egen nisch i svenska litteraturen.
Sedan jag första gången läste Fjärilen från Tibet har jag konsumerat min beskärda del av våldsförhärligande och kompromisslösa författare. CJ Håkansson har absolut inget att skämmas för i sammanhanget. Fjärilen från Tibet är med andra ord inte ”bra för att vara svensk” eller ”som Clive Barker fast på svenska” utan är i sin egen rätt en säregen och storslagen läsupplevelse.
Upplagan är sedan länge slutsåld men lubba iväg till närmaste välsorterade bibliotek med fjärilshåven och hoppas på det bästa.
Av ren tanklöshet hade jag stirrat lite för intensivt på min avbild i spegeln. Jag borde påpeka att den här spegeln har hängt i mitt rum i flera år, skulle jag tro, än jag har vistats på den här jorden. Det är därför inte överraskande att den förr eller senare skulle få ett horn i sidan till mig. Fram till en viss punkt fanns det inga problem att tala om: där fanns bara mina ögon, min näsa, min mun, och det var allt. Men sedan började det tyckas som om dessa ögon betraktade mig, snarare än jag dem; att den munnen var i färd att tala om saker utanför min vetskap. Till sist insåg jag att en fullständigt annorlunda varelse gömde sig bakom mitt ansikte och gjorde det helt oigenkännligt för mig. Låt mig säga att jag tillbringade en betydande tid till att omskapa min spegelbild till vad den borde vara.
Skräckmästare i blågul språkskrud
Skuggan på världens botten och andra berättelser från 2012 är den absolut bästa introduktion av Thomas Ligotti man kan tänka sig, både när det gäller urval och översättning.
Ligotti för vidare arvet från HP Lovecraft utan att för den skull bli en blek imitation. Få, eller inga andra författare kan kombinera poetiska formuleringar med det beckmörka och mardrömslika.
Finns att fynda där böcker köps.
Natten var mörk och skogen var tät. Mannen hade en stor slokhatt på sig, svart liksom alla hans kläder, så att det lilla stjärnljus som fanns inte nådde hans ansikte. Kanske ryckte Astrid till när hon vände sig om och såg honom. I så fall dolde hon det väl.
Hon sa: Vem är du?
Mannen talade fortfarande lågt. Hans ögon syntes inte, inte minsta blänk under hattbrädet. Bara mörker.
Ingen du känner, sade han.
Men du har väl ett namn?
Å, sade han, jag har vandrat länge i de här trakterna. Jag har många namn.
Skräckfylld släktskröna
Vi får följa Eriks uppväxt i skuggan av andra världskriget, parallellt med Astrids uppväxt under artonhundratalet. KG Johanssons barndomsskildring(ar) kantas av mardrömsvisioner och fasansfulla upptäckter. Norrlands djupa skogar bildar en hotfull kuliss till huvudpersonernas litenhet och värnlöshet.
Den sorgligt förbisedda Svarthunden nosar på förstaplatsen bland svenska skräckromaner, åtminstone enligt mig. Köps där böcker säljs.
-Stewe